Jag har läst Fredrik Mobergs bok Den uppfinningsrika planeten. Den handlar om Biomimikry vilket är processen när biologer tillsammans med ingenjörer, arkitekter och designers försöker efterlikna naturens lösningar och egenskaper när nya innovationer utvecklas. Boken riktar in sig på hur biomimikry kan användas för att hitta hållbara lösningar på vår tids stora utmaningar.

Boken innehåller massor med fakta om organismer och ekosystem och när jag läser slås jag ofta av tanken på hur cool vår planet är. Ett exempel på ”fun fact” som jag lärde mig och som jag börjat slänga ur mig är: ”Vet ni att grönlandshajen inte blir fertil förrän den är ungefär hundra år?”

Vad har då grönlandshajens sena pubertet att göra med hur vårt samhälle kan bli mer hållbart? Ja, om jag ska vara ärlig så kom inte jag heller ihåg det, så jag behövde gå tillbaka i boken. Faktan stod i ett avsnitt som handlar om evigt liv, avsnittet innehöll även fakta om hur nakenråttor blir åtta gånger så gamla som övriga gnagare och varken kan få cancer eller demens. Men behöver vi evigt liv för att klara av att leva hållbart? Det tror jag inte, och det är inte heller något som författaren argumenterar för. Och det är väl just det som är grejen med boken, den tappar lätt tråden.

Den är full med häftig fakta, och man lär sig massor. Men om det på allvar ska vara en bok som inspirerar en till att känna hopp för framtiden för att biomimikry kan hjälpa till att utveckla vårt samhälle till ett mer hållbart sådant, då hade det krävts rakare linjer.

Istället sitter jag med massor av funderingar efter att ha läst boken. Det är inte så att jag inte tror att biomimikry har potential. Men jag undrar ändå hur jag inte kunde bli mer inspirerad och hoppfull efter att ha läst en hel bok om ämnet. Visst handlar boken mestadels om hållbara lösningar, som att vi kan lära av korallrevens sätt att ta hand om energi och resurser när vi ställer om till en cirkulär ekonomi. Men boken tar ju också upp hur flygplansvingar inspirerats av fågelvingar. Så min fråga blir hur styr vi biomimikryn så att vi med säkerhet vet att det blir hållbara lösningar som utvecklas? Så att inte biomimikry också bara blir en del av tillväxtkarusellen med mer produkter och en efterfrågan efter saker vi förut inte visste att vi behövde. I kapitlet om artificiell intelligens diskuterar Moberg lite vad som måste vara drivkraften i utvecklingen, men jag hade önskat mig en längre och mer djupgående diskussion.

Det finns flera spännande delar om hur biomimikry kan användas för att spara energi. Men varför görs det inte i stor utsträckning? Jag vill veta mer om vilka förutsättningar som krävs för att implementera mer biomimikry i samhället. Inte bara ett kort stycke om hur fantastisk isbjörnspäls är som kan hållas varm på insidan men kall på utsidan, för att  sedan följas av en mening om att en teknik där pälsen efterliknas kan användas för att förhindra att solceller blir överhettade. Efter att ha läst det vill jag ju veta mer! För om det är så bra varför sker det inte? Vad är förutsättningarna och hindren? Är de ekonomiska? Tekniska? Med ett utvecklat resonemang hade jag lärt mig mer om biomimikry och dess potential, nu känns det mest som om boken består av korta stycken om något som är coolt i naturen och sen någon mening om var det skulle kunna användas i samhället, och jag känner hela tiden att jag inte vet om det är rimligt eller inte eftersom boken saknar djupare analyser.

Det är ett så intressant ämne och det märks att författaren brinner för det. Men för att boken ska kännas inspirerade och ännu mer lärorik hade den behövt gå några vändor till med redaktören. Det är synd att det inte gjordes, för det kunde ha blivit en riktigt bra bok.