Om man fått nog av corona-pandemin kan man i den här boken läsa om en annan, historisk pandemi, nämligen syfilis. Författaren är litteraturvetare och intresserade sig själv för ämnet för att bättre kunna förstå sin egen släkts historia. Fokus ligger, som man kan förvänta sig med tanke på författarens bakgrund, på syfilis inom konst och litteratur.

Vi får alltså ta del av en lång rad syfilis-skildringar av författare och konstnärer – nästan alla män – många av dem baserade på att de själva haft sjukdomen, men i andra fall genom att syfilis exempelvis förekommit i familjen. Här figurerar således en rad kända författare som Rabelais, Voltaire, Casanova, Balzac, Zola, Flaubert, Baudelaire, de Maupassant, Wilde, Ibsen, Nietzsche, liksom en rad mindre kända manliga författare, och – som en av få kvinnliga författare som skrivit på temat – Karen Blixen. Rahikainen använder sig av de litterära skildringarna för att ingående beskriva sjukdomsförloppet – med sår, bölder, tappade näsor och allt möjligt annat – liksom för att beskriva alla de mindre lyckade kurer som ordinerades i tron att de skulle bota syfilisen. De litterära skildringarna används också för att beskriva de sociala relationer under vilka sjukdomen florerade – allt ifrån prostitution till rashygien eller familjerelationer.

Boken är lättläst för den som är intresserad av ämnet, även om den ibland kan vandra bort en bit från den röda tråden. Men innehållet blir i hög grad en kavalkad av syfilitiska män, och jag kan många gånger sakna en djupare analys av huruvida, eller kanske på vilket sätt, denna aspekt av historien spelar roll. I bokens avslutande kapitel framhålls framförallt genusaspekten på smittans härjningar. Få kvinnliga författare eller konstnärer har nämligen skildrat att de själva smittats, eller av annan anledning ägnat frågan samma uppmärksamhet som manliga dito. Det här, menar Rahikainen, hänger samman med frågan om manlig virilitet – ”det hör liksom till för manliga konstnärer att knulla runt”, och syfilis har då allt för ofta blivit en oönskad konsekvens av denna syn på manlighet. Just detta förefaller väl som en helt rimlig – men kanske inte särskilt överraskande – slutsats av den här boken. Det hade varit intressant med en djupare analys även på flera av bokens andra områden.