Recension

: Bibliotekarien i Auschwitz
Bibliotekarien i Auschwitz Antonio Iturbe
2020
Polaris
6/10

Ljusglimtar i förintelsen

Utgiven 2020
ISBN 9789177957805
Sidor 404
Orginaltitel La bibliotecaria de Auschwitz
Översättare Johanna Svartström
Först utgiven 2012

Om författaren

Antonio Iturbe (född 1967) är spansk journalist, författare och professor i journalistik. Han har skrivit såväl vuxen- som barnböcker och driver även kulturmagasinet Librújula. Bibliotekarien i Auschwitz (2020) är hans första bok som översatts till svenska.

Sök efter boken

Många gånger tvekar jag att läsa böcker om krig och faktiskt speciellt om Andra världskriget. Det beror eventuellt på en tidigare överdosering av både filmer och böcker i den här genren. Oavsett denna känsla kände jag mig ändå manad att ta mig an Bibliotekarien i Auschwitz

Berättelsen är baserad på Edita Kraus verkliga upplevelser under Andra världskriget.

Edita, som kallas Dita, är en nioårig flicka när stridsvagnarna rullar in i Prag 1939. Efter den dagen förändras hela hennes familjs liv. Sakta men säkert kapar nazisterna delar av deras liv som de tidigare tagit för givet – arbeta, gå på café, handla samtidigt som de icke-judiska medborgarna, gå i skola och utöva sin religion.

Familjen flyttas runt i Prag till olika boenden och förs 1942 först till Terezínghetto (Theresienstadt) och sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz-Birkenau, där massavrättningarna sker dagligen i gaskamrarna.

Ödets lott falla onekligen olika. Dita är fjorton år och borde vara på en helt annan plats i livet men har turen (även om det känns svårt att använda ett positivt ord i någon text om ett koncentrationsläger) att hamna i den del av Auschwitz-Birkenau som ska visas upp vid externa kontroller – Block 31, det så kallade barnblocket. 

I barnblocket sker undervisning i den enklaste form. Det är ett träskjul med få läromedel, ingen svart tavla, inga pennor och inget papper. Men undervisningen har eldsjälar som mannen Fredy Hirsch. Han gör allt han kan för att förmedla någon typ av normal vardag till barnen genom lektionerna. 

Det finns även ett minimalt bibliotek bestående av åtta böcker. Bland dessa finns bland annat en bok om geometri och en kartbok. Gruppen har även tillgång till en bok om världens historia, en rysk grammatikbok och sist men inte minst boken om Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget.

Eftersom böcker inte får finnas i koncentrationslägret är det förknippat med avrättning om någon av vakterna skulle hitta dem. Ingen skonas, oavsett ålder, och det är därför med både stolthet och rädsla Dita tar över ansvaret för hanteringen av böckerna. Hon blir bibliotekarien i Block 31.

Biblioteket har även något som de kallar levande böcker. Det är ett antal av lärarna som kan flera böcker utantill och som berättar för skolbarnen med inlevelse och känsla – nästan som teater. 

Det är svårt att använda ord som tur, lycka och glädje i något sammanhang här, men det finns ljusglimtar i bokens totala elände. Den dagliga kamp Dita och hennes vänner och familj genomlever för att skapa en normalitet i det kaos de lever i är oerhörd. Ständig hunger, smuts, sjukdomar och skräcken för att bli den som nästa gång först blir bortsorterad och sedan bortförd för att aldrig mer återvända. Ett enda felsteg, en sjukdag eller ett stapplande steg vid kontrollerna räcker för att skickas till den grupp som går vidare till gaskamrarna. 

Auschwitz-Birkenau är även en del av den fruktade Doktor Mengeles skräckvälde. Han spatserar lugnt omkring i lägret för att hitta personer att göra experiment på. Att bli utpekad av honom kan leda till att man aldrig kommer tillbaka. Att han får syn på Dita lägger en extra dimension av stress och obehag till berättelsen.

Döden och rädslan svävar ständigt över lägret. Folk i barackerna dör i mängder av sjukdomar som tyfus och svält och varje morgon får några boende i samma barack uppdraget att städa ut de som dött under natten.

Det är sorgligt, det är rått och det är besvärande smärtsamt att läsa många av delarna i boken. Samtidigt finns det ofta ljusglimtar. Dita, hennes familj och vänner blir experter på att se hoppet i vardagen. 

Boken berör bitvis mycket, och gör mig sorgsen. Att detta kunde hända är fortfarande oerhört och den bruna sörjan vi ser flyta i vissa delar av politiken idag gör mig illa till mods.

Vi får inte glömma förintelsen, för kampen är aldrig över.

Det är dags att lämna över berättelserna till den yngre generationen. Den här boken skulle vara bra läsning för gymnasieelever och jag kommer att lämna över boken till min kloka brorsdotter för läsning.

Anna Magnusson

Publicerad: 2021-03-28 00:00 / Uppdaterad: 2021-03-27 22:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8420

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?