Edward Summanens Queera tider är en slags grundkurs i HBTQIA-kunskap (homo, bi, trans, queer, intersex, asexualitet) och -historia. Den tar upp och förklarar centrala begrepp, berättar om queera personer genom historien, och om kampen för HBTQIA-personers rättighet. Min första tanke, några sidor in i boken är: skulle inte det här vara en ungdomsbok, för åldrarna 12-15? Resonemang kring hur queerfeminism hamnade på kant med anarkafeminism i början av tvåtusentalet, eller hur HBTQIA-personer systematiskt osynliggörs i historieskrivningen – är verkligen tolv-till-femtonåringar intresserade av sånt? Men sen tänker jag på ungdomarna jag känner, och på dem jag har som patienter – hur engagerade de är i politik och social rättvisa. Hur mycket bättre koll de har än jag hade när jag var tonåring. Och så tänker jag på hur jag engagerat läste Barbro Lindgrens Obs! Viktigt när jag gick på högstadiet, trots att den handlade om sådant som politik, psykisk ohälsa, och sociala orättvisor. Med tanke på att Obs! Viktigt har en serie innehållande N-ordet på omslaget så kan jag tänka mig att den är ganska föråldrad idag, men jag minns det som att den tog upp viktiga frågor, och att den hade som syfte att utbilda, inte att underhålla, och att jag ändå läste och uppskattade den när jag var kanske 13-14. Så likt en historiker som får reda på att två skelett som håller varandra i handen är av samma kön, och då bestämmer sig för att de inte var älskare utan krigare, så reviderar jag min initiala ståndpunkt: jag tror numera att den här boken är utmärkt för åldersgruppen 12-15.

Anslaget i Queera tider är brett. I början finns en ordlista, med förklaringar av termer som till exempel cisperson eller asexuell. Sen blandas porträtt av queera personer genom historien (drottning Kristina, Karin Boye, Tove Jansson…) med intervjuer med queera aktivister, och berättelser om historiska landvinningar, som ockupationen av socialstyrelsen 1971, den könsneutrala äktenskapsbalken 2009, eller avskaffandet av steriliseringskravet för transpersoner 2013. Alltihop är utmärkt illustrerat av Adrian Malmgren, med teckningar som på något sätt utstrålar värme och välvilja utan att för den skull bli kraftlösa. Avsnittet om transpersoner är mer omfattande än de andra (Summanen är sakkunnig i transfrågor på RFSL ungdom) och innehåller en del konkret information för unga som har tankar kring sin könsidentitet, som hur man söker vård, eller hur gammal man behöver vara för att få byta sitt förnamn.

En redogörelse för hur det var att växa upp som queer i en tid innan internet får mig att känna mig gammal:

Före internet fanns fasta telefonlinjer, alltså att man hade ett telefonnummer som gick till en telefon som hörde till ett visst hus eller en viss lägenhet. Det fanns också telefonkiosker, små kurer där man kunde betala för att ringa. Brev skickades med posten.

…men känslan som återkommer gång på gång när jag läser om vilka rättigheter HBTQIA-personer fått, och hur attityderna har förändrats är: herregud, var det så nyligen? Som att SVT upprättade en krislinje för kränkta tittare när två män kysstes i Rederiet 1996. Eller som att recensenter inte vågade skriva om Fucking Åmål (1998) att den handlade om två tjejer som var kära i varandra. I sitt förord skriver Summanen just om detta: att ha sett så många rättigheter införas under sin livstid, och att det är något som är värt att fira, men att vi inte ska få för oss att de inte är sköra eller sårbara: ”[V]åra rättigheter [är] aldrig givna. Vi måste kämpa för dem.” Hur snabbt rättigheter kan försvinna igen illustreras väl inte minst i avsnittet om Karin Boye, som i början av trettiotalet reser till Berlin för att kunna leva förhållandevis öppet som bisexuell, bara för att några år senare se hur nazisterna tar makten och den öppenhet som fanns i Berlin kring könsidentitet och sexualitet försvinner igen.

Något som är synd är att Summanen inte skriver mer om asexualitet, och inte tar med A:et i HBTQIA. I början av boken finns asexualitetsflaggan med, och Summanen nämner att det finns en stark norm kring att människor ska känna sexuell lust och vilja ha sex med andra, men att det inte är så för alla. Att ha ett intersektionellt perspektiv och samtidigt avgränsa sitt ämne är en svår balansgång, och att det är nödvändigt att avgränsa sig är också vad Summanen hänvisar till när jag skriver till honom och frågar om valet – han konstaterar att boken inte tar upp några historiska förebilder kopplade till asexualitet, och att HBTQIA inte är en etablerad förkortning i Sverige idag. Jag önskar ändå att han hade skrivit något mer om detta, för asexuella hamnar så ofta i skymundan i HBTQIA-communityn. Jag har hört så många asexuella berätta om hur de upplevt att något var fel på dem eller att de var sjuka för att de inte kände som andra kring sexuell lust eller kring romantisk kärlek. Jag har också hört en sexolog säga att han aldrig träffat på asexualitet, utom hos patienter med vissa hjärntumörer, vilket förstås bara visar hur djup okunskapen är även bland de som borde veta bättre. Queera tider är precis en sån där bok som kunde ha nått fram till en ung asexuell person och hjälpt hen att känna sig mindre ensam. Ett liknande hastigt omnämnande görs kring tillgänglighetsproblem och personer med funktionsvariationer. Även om avvägningen är svår kommer jag inte ifrån att de ensamma styckena känns lite pliktskyldiga, och gör inte de komplexa frågorna rättvisa.

Vid ett par tillfällen under läsningen funderar jag över vems åsikter som framförs, för texten är knappast opartisk. Till exempel i avsnittet om familj, skriver Summanen:

Idag går det inte att bilda juridisk familj med sin bästa vän, om man inte vill gifta sig. En del har undrat över när vi ska få en lag som gör att man till exempel kan lägga till en vän som sitt självvalda syskon och få juridisk trygghet i det. Tyvärr är det inte en fråga som drivs av någon organisation eller något politiskt parti i dagsläget.

(Mina kursiveringar).

Men texten gör strängt taget inte anspråk på att vara opartisk. I förordet skriver Summanen:

Jag har dessutom ofta valt att ta med händelser som jag själv varit med om eller inspirerats av. Du ska därför inte se boken som en förteckning över allt som hänt eller allt som är viktigt. Istället är det nerslag i historien, med några exempel från här och där.

Summanen tycks helt enkelt har samlat på sig kunskap, erfarenhet och tankar under sin tid som queeraktivist, och vill dela med sig av dem till nästa generation. Det tycker jag att han gör rätt i, för det är kunskap, erfarenheter och tankar som är värda att lyssnas på. De insprängda intervjuerna med personer som transaktivisten Saga Becker, intersexaktivisten Del LaGrace Volcano, och hivaktivisten Steve Sjöquist är också värdefulla bidrag. I slutänden tänker jag att Queera tider är en slags korsning mellan instruktionsbok och brandtal. Och jag önskar att jag som vilsen queer tonåring hade fått läsa slutklämmen i avsnittet om synlighet:

Ofta känner man sig stärkt när man vågat stå upp för sig själv eller andra. Kanske är det den allra viktigaste synligheten: att våga vara besvärlig.”