Recension

: Två av allt
Två av allt Rose Lagerecrantz Rebecka Lagercrantz (illustratör)
2020
Bonnier Carlsen
8/10

Atlanten skiljde dem åt

Transsylvanien är landet som ständigt förknippas med vampyrer. Eli har blivit uppskrämd av sin storebror Adam som förklarat allt om Draculas blodtörst. I nästa stund byts dramatiken mot lugnande ord. Men för säkerhets skull är det bra att kunna springa fort – utifall att Eli skulle möta någon på gatan med huggtänder.

Det är lätt att insupa livet med Elis perspektiv. Hans lust att springa fortast av alla. Hans blinda tro på allt som storebror berättar. Hur han blir vän med Luli som går i samma klass som han. Hon kan nämligen springa lika fort som han, ibland fortare. Det är till henne han tar med de två smörgåsarna som mamma brett på morgonen.

Vad som händer i de kommande kapitlen har att göra med historien, närmare bestämt det som utspelade sig i Europa på 1930- och 1940-talet. En tid som innebar att ens pappa kunde dö av att ramla av en stege i tygaffären där han jobbade. Eller att man som nioåring kunde få en livshotande sjukdom som varade i flera månader.

Men framförallt ändrades Elis liv när det dök upp soldater i hans stad. Och att Luli flyttade till Amerika.

Barn har inte så många val när de vuxna i världen bestämt sig för att rangordna, skapa åtskillnad och starta krig. När de omvälvande händelserna plötsligt inträffar är det förstås obegripligt. Vad är väl bättre än vänskap och att hjälpas åt när man kan?

Rose Lagercrantz låter Eli rekapitulera sitt liv med en fin och mjuk röst, som ger texten en sagas skimmer. Hoppet och det ljusa i tillvaron återkommer, trots smärtsamma förluster. Ljuset finns i att vännen lovar fylla en flaska med magiskt vatten som gör att sjukdomen försvinner. Löftet finns i att vännen lovar att skriva brev som skickas över Atlanten. Ändå förringas aldrig de historiska händelsernas allvar.

De fina akvarellteckningarna har samma styrka att förmedla hopp och ljus. De två vännerna som springer i kapp utstrålar glädje och samhörighet. Brödet som delas på sabbaten påminner om hur gott det är att smaka ett nygräddat bröd.

Jag minns så väl de skolmorgnar när vår lärare läste boken Mio min mio för mig och mina klasskamrater när vi gick i årskurs 5. Vi lotsades in i en värld med förtryck men också stark vänskap. Den här boken har samma ingredienser och jag hoppas att den finner många läsare bland både vuxna och läsande barn.

P.S. I efterordet berättar Rose Lagercrantz om sina egna nära och kära och hur de ville skona sina barn från berättelser om kriget som dödade så många släktingar. Hon tackar personerna som till slut orkade berätta.

Har man bara kvar orden kan man vara glad, för i dem lever människorna kvar mer än i någonting annat.

Lena Nöjd

Publicerad: 2021-02-22 00:00 / Uppdaterad: 2021-02-21 11:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8386

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?