”Vad är det för deprimerande skit du läser?” frågade min 23-årige son med en menade glimt i ögat, när han läste baksidestexten på denna bok.  Jag bara log. För jag är alldeles kär i detta verk, måste jag säga. Det tillhör bland det allra bästa jag satt i näsan i, av de drygt sextio böcker jag hittills recenserat för denna sajt. Och jag blir egentligen inte förvånad, för jag läser att författaren till denna bok, Niklas Rådström, även skrev filmmanuset till Jan Troells film Maria Larssons eviga ögonblick. Den rullen blev jag helt golvad av en gång i tiden.

Vad handlar Som har inget redan hänt om då? Ja om författarens egna svåra cancer och hur han handskas med den. Jag vet inte vad det är med mig och sjukdomsböcker. Jag tilltalades också väldigt mycket av när Marie-Louise Ekman skrev om sin man Göstas ohälsa i Få se om hundarna är snälla ikväll…. Tröstar det mig som läsare att ta del av människoöden som har döden flåsande i nacken? Sätter jag mer värde på mitt eget liv efter sådana läsupplevelser? Det är iallafall någon förtröstansfull punkt jag kommer väldigt nära.

Dessutom skriver ju Rådström i första-personperspektiv (till skillnad från Ekman som stod vid sidan av sin mans sjukdom). Det ger skildringen ännu mer intimitet. Niklas förändrade och motbjudande smakupplevelser när han proppat i sig all sin nödvändiga medicin, och ska äta mat, blir en metallisk oljig smak jag känner även i min mun. Och när han bit för bit minns fragmentariska bitar av sin egen barndom, blir jag alldeles tagen av lojaliteten han känner med sin mor. Han tycker ju faktiskt riktigt bra om sin pappas nya fru, men törs inte säga ett pip om det till mamma, när han kommit hem.

På sidan 108 skriver han:

När den svåra sjukdomen för en människa mot hennes utslocknande är det en process som liknar den det lilla barnet genomgår på sin väg mot medvetande, men vänd ut och in och berättad baklänges.

Eller några uppslag innan:

Tankarna som vi friska kan ha om våra kroppar som de självklara bärarna av våra personligheter, där våra självbilder finns i tryggt förvar, blir genast ifrågasatta av det sjukdomen säger oss.

Och det är väl egentligen en rätt bra sammanfattning om vad hela denna fantastiska bok går ut på. Jag vet inte om det är för att jag samma helg som jag slukar denna bok också sett Wim Wenders Himmel över Berlin och Thomas Vinterbergs En runda till på Göteborgs filmfestival, och känt berusande lycka och hopp om mänskligheten, som jag också gråter när jag läser somliga passager i detta verk.

Niklas Rådström skriver också om sina föräldrar, hur upptagna de är av sina egna självbilder. En mamma som nog egentligen har rätt svårt med närhet, men vad fantastiskt mycket ens egen ensamhet kan göra för ens inre kreativa process och skapandelust. Rådström skriver långt senare i boken väldigt inspirerande om hur nära besläktade skapande och nyfikenhet är. Det får min tillförsikt att växa.

På samma sätt drabbar det mig när han i boken lakoniskt konstaterar att den bästa kompis han hade som barn, Bengt, när han knappt hunnit bli vuxen, 24 år gammal kommer ta sitt liv. Hur Niklas och hans farfar (men inte mamma) kan dela sorgen över en allt för tidigt bortgången far/son.

Allt detta sammantaget höjer min livskänsla, och det vore konstigt om det inte kunna göra det hos fler. Dödens ofrånkomlighet i denna fina bok, skriven med sådan omsorg, ödmjukhet och så full av så välformulerade detaljer. Jag älskar den.