Redan när jag läste Bortom stjärnan 2003 så visste jag att jag var fast. Elisabet Nemert skriver på ett sätt som tilltalar mig som läsare. Hon skriver lättläst, kärleksfullt, med ett vackert språk och starka kvinnor i huvudrollerna. Älvornas kulle är inget undantag. Här får vi läsa om kärlek som tar slut, uppbrott, längtan, vänskap, systerskap, ofattbar rädsla och ondska samt ny spirande kärlek.

Där en väg tar slut så tar en annan vid. Huset på älvornas kulle har varit en fristad för kvinnor under århundraden. Så blir det även för Celine när hennes man plötsligt deklarerar att han vill skiljas. Celine har turen att få flytta in i huset och där och då förändras hennes liv för alltid.

När hon rensar sitt nya hus, hittar hon gamla brev och en dagbok från 1800-talet. Vi får följa Celines liv tillsammans med hennes barn och storasyster Francine, parallellt med brev och dagböcker från många år tidigare från kvinnor som vuxit upp under hårda förhållanden och häxjakter.

Som alltid i Elisabet Nemerts böcker så är de strösslade med en bit magi och här är det dottern Sofia som ser mycket som vi andra inte kan.

Vi har:
- Francine som jobbar som advokat och brinner extra för barn och kvinnor i våldsamma familjeförhållanden.
- Kloka grannen Louise och hennes hund Ariel, som stöttar och hjälper på alla sätt.
- Advokat Patrik Wennberg som har ett finger med överallt och verkar ha tjänster att plocka ut både här och där.
- Pensionerade veterinären Sture som hjälper till att leta upp information om kvinnorna som skrivit breven och dagboken och livet på 1800-talet.

Alla ses de i Celines hus där de äter gott och läser och lär om dessa fantastiska kvinnor. Mitt eget intresse för kvinnorna och deras historier kring häxjakterna i Sverige växer tillsammans med dessa människor.

Omslaget och innehållet är också så vackert att jag vill släppa det jag håller på med, åka upp till Siljan och se allt med egna ögon.