Anne-Marie, heter hon, berättarjaget i En stad av ljus. Hon har hunnit bli 45 år i berättelsens nutidsplan någon gång i slutet av 1970-talet. Hennes liv har nått en punkt när hon ska ordna med försäljningen av det hus hon bodde i under sina barndomsår. Det har förfallit och byggmästaren som är villig att köpa det tänker riva huset när alla papper är klara.

I allmänhet betraktas väl 1970-talets Sverige med ljus, så som romantiteln anspelar på. Många framsteg hade gjorts efter andra världskriget som innebar ökad levnadsstandard för det stora flertalet. Den som vill bredda sitt historiska perspektiv upptäcker efterhand också motsatsen. Till exempel kan man stöta på skeenden som innebar att någon hamnade vid sidan av och förlorade sig själv. Likväl kunde utanförmänniskor ha turen att hitta ett fallfärdigt hus med låg hyra. Om turen förde ännu längre kunde man försörja sig med sådant som en skatteinspektör klassade som svartarbete. De här människorna ställs Anne-Marie inför. I huset som hon ska sälja bor nämligen Soffan, Vitmålarn och Gabriel.

Småstaden blir spelplatsen för både Anne-Maries minnen och den situation hon befinner sig i här och nu. I Portugal finns hennes make, som arbetar som chef på en konfektionsfabrik. I Sverige finns deras 17-åriga dotter som rymt med en okänd man med misstänkt inblandning i droghandel.

I stället för att bygga en thriller med en tydlig röd tråd där handlingen drivs av efterforskningar på den försvunna dottern, växer romanen i stället kring berättarjagets handlingsförlamning. Minnesbilder från riktigt unkna stunder i barndomen tränger upp i Anne-Maries medvetande. Hon fylls också av förakt för småstaden som hon aldrig kände sig hemma i när hon växte upp. Berättelsen gnäller av leda – ibland så mycket att läsningen blir plågsam.

Ekman har skickligt gett röst åt en person som inte gör anspråk på den roll som tiden förväntade sig av en kvinna. Hon låter håglösheten omfamna berättarjaget från topp till tå. Om orsaken är trauman från Anne-Maries barndom med alkoholen som fångade hennes pappa eller om det är hennes sätt att bromsa i en livskris – det lämnar Ekman öppet för läsaren att tolka.

Det är också intressant att Ekman låter en förälder – mamman i det här fallet – ha en svag relation till dottern, utan någon som helst skuldbeläggning. Det finns ju inget vetenskapligt belägg för att kvinnors biologiska förutsättningar också innebär ett ”naturligt” intresse för att vårda relationer. Just sådana här aspekter gör Ekmans författarskap fantastiskt intressant.

Romanen är seg och alldeles för lång. Antalet nedstigningar i minnen som liknar hallucinationer är för många. Språket är torftigt – men jag fattar ju att det handlar om språket som finns i Anne-Marie och hennes syn på tillvaron. Textens seghet och torftighet visar också en undanglidande rörelse, som om Anne-Marie famlar efter att vara något för sin egen skull. Kanske har det med hennes oklara yrkesstatus att göra. En stad av ljus är den fjärde och avslutande delen i en serie om fyra romaner. Här har inte arbetet det värde som det förses med i de tre tidigare romanerna. Anne-Marie har inte lockats till ett yrke på ett industrigolv, en servering eller som biträde i en affär. Då bidde det liksom ingenting – bortsett från att skriva kåserier på lokaltidningen.

Trots mina invändningar mot romanens längd är jag enormt nöjd när sista sidan är utläst. Det har att göra med Ekmans breda och djupa författarskap. Hennes bokserier respektive fristående romaner öppnar upp för världar där jag aldrig kan förutse vad som ska ske eller hur texterna inverkar på mig.