Trettonåriga Agnes har ingen större lust att tillbringa höstlovet hos sina släktingar i den lilla skogsbyn Elverdal. Dels för att hon tycker att den jämnårige kusinen Sindre verkar trist, dels för att hon, sist hon var där, tyckte sig se något i skogen. Någon sorts väsen.

Hennes mamma hävdar bestämt att det inte finns några sådana varelser, fast själv har hon knappt varit där sedan hon flyttade till Oslo i unga år. Och något hände, inser Agnes så småningom, med mammans bästa väninna innan hon flyttade.

I Elverdal lever myten om en varelse, inte helt olik den Agnes såg, och mammans bästis är inte den enda som mystiskt försvunnit där. Varelsen, berättar Agnes morfar, kallas för Harpa, efter de smala, sylvassa tänderna som den spelar på med tungan innan den anfaller. Och redan Agnes första dag i Elverdal kommer morbroderns jaktlag tillbaka med en allvarligt skadad man. Själv kan han inte förklara vad som hände, men Agnes, kusinen Sindre och hans kompis Ben börjar ana att mannen blivit attackerad av Harpa.

Harpa, av norska A Audhild Solberg, är spänning på gränsen till skräck i suggestiv skogsmiljö. Målgruppen är den så kallade mellanåldern, 9-12 år, men Harpa lämnar rätt blodiga spår efter sig. Den är spännande och välskriven, dock, även om jag känner mig en smula underväldigad av slutet. Möjligen kunde författaren använt en och annan skräckfilmskliché lite mer kritiskt.

Jag gillar däremot den norska landsbygdsmiljön, en obestämd association till nordisk folktro och åtminstone för svenska öron exotiskt klingande namn som Sindre, Åsmund, Trym och Elverdal. En viss vardaglig tonårskänsla får också plats mitt i farligheterna, grubblandet kring hur andra uppfattar en och vem man vill vara med. Puberteten är, på flera sätt, en klurig ålder att befinna sig i.

I en del recensioner av Harpa som jag hittat på nätet spekuleras kring en uppföljare. Jag vet inte om det är tänkt så, men visst finns här saker att utveckla. Både hur det ska gå i framtiden och vad som egentligen skett i det förflutna.