Året vi just avslutade, 2020, firade Denise Rudberg tjugo år som författare. Serien om den eleganta förundersökningsledaren Marianne Jidhoff fyllde tio år och på dessa år har lika många böcker om Jidhoff släppts. Den första heter Ett litet snedsprång och sedan fortsätter räknesagan med Två gånger är en vana och nu tio år senare har vi kommit fram till Tio grisar nere. Jag har inte läst något annat av Rudberg, men denna Elegant crime-serie har jag med glädje slukat. Det är något mysigt med den medelålders, livsbejakande och samtidigt lite surmulna Marianne. Nu efter tio böcker har hon blivit något av en vän, och jag tycker att hon blivit tryggare i sig själv med åren.

I Tio grisar nere möts vi av två parallella historier. Den ena utspelar sig under den dramatiska och kalla sommaren 1993. Där får vi möta Marianne Jidhoffs numera döda man Hans, när han utreder en dödsskjutning på krogen. Samtidigt förstår vi att äktenskapet håller på att fallera totalt.

Detta varvas med en historia i nutid som också handlar om en våldsam dödsskjutning på en annan krog. Den sker en lugn kväll när ett gäng poliser är ute och firar en kollegas jämna födelsedag. Naturligtvis kommer dessa två dödsskjutningar visa sig ha kopplingar till varandra.

Efter att ha hängt med Marianne Jidhoff i ett par år (jag var inte med från starten utan hoppade på för kanske fyra år sedan) är det jättespännande att få lära känna hennes döda ex-make i yngre dagar. Även den nära kollegan Torsten fanns med redan 1993. Jag tycker mycket om att dåtiden skrivs fram nu efter så många böcker. Tidigare har den döda Hans mest varit en skavande skugga men nu blir han en person att reta sig på, hahah.

Så här i juletider är det extra mysigt att läsa en bok där huvudrollsinnehavaren är en sådan livsnjutare. Redan i den första boken får vi veta att Marianne Jidhoff älskar vit tryffelnougat och geléhallon ifrån Ejes choklad på Östermalm. Jag har själv ljuva minnen av denna butik eftersom min kompis Jennifer jobbade extra där under julruscherna i vår ungdom och jag gick gymnasiet där i närheten. Men nog om myspyset.

De två brutala dödsskjutningarna som sker med sjutton års mellanrum flätas med tiden samman till att handla om en och samma historia. Det är rått, gängrelaterat och som ni förstår jävligt långsint. 1993 tvingas den unga bartjejen Sacha Jungfeldt fly till London efter massakern på hennes arbetsplats Riche. Det visar sig snart att priset hon får betala är skyhögt. För att ha en chans att överleva kan hennes liv aldrig återgå till det normala. Vilket sannerligen är lika bra.

Och äntligen (Spoiler Alert) tar Marianne och kollegan Torsten trevande steg in i varandras armar. Som jag väntat på det.