Recension

: Ek
Ek Frida Andersson Johansson
2020-07-21
Modernista
6/10

Blod, död, och marinarkeologi

Utgiven 2020-07-21
ISBN 9789178930616

Om författaren

Frida Andersson Johansson föddes i Lund 1975, växte upp i Borlänge och är numera bosatt i Stockholm. Hon är journalist, har tidigare gett ut flera noveller och romandebuterar 2015 med Dränkt.

Sök efter boken

Regalskeppet Vasa har en särskild magi för mig. Under ett par år i min formbara barndom släpade jag och mina bröder med oss vår pappa dit varje år, kanske rentav oftare än så. Jag tröttnade aldrig. Jag minns den kyliga luften inne i museet, och hur spöklikt det svartnade träskrovet var. Jag kröp in i modellen av dykarklockan, och föreställde mig hur det skulle kännas att stå inuti den i beckmörker djupt under vatten. Det var alltid lite skrämmande till en början att se skeppet torna upp sig. Det kändes hotfullt men samtidigt lockande. Kraftfullt, uråldrigt. När jag tänker på saken kan jag inte begripa varför ingen skrivit en övernaturlig spänningsroman om Vasa förut.

Ek har flera berättare, som alla arbetar kring Vasa. Den följer arbetarna på sextonhundratalet, som fraktar hem ekar över Mälaren, att användas i skeppsbygget; historikern Greger som i sin forskning försöker förstå varför så många misstag gjordes när Vasa byggdes, trots att man borde ha vetat bättre; och vaktchefen Lasse som brottas med ett missbruk medan han går sina nattpass på muséet. Det ligger nära till hands att säga att bokens huvudperson är Disa Kassman, arkeologen och konservatorn som försöker hantera ett stökigt privatliv samtidigt som hon blir besatt av restaureringen av en trästatyett – en del av utsmyckningarna på skeppet. Men egentligen handlar berättelsen inte om henne, den handlar om nio av de hundratals ekar som Vasa byggdes av. De bär på en namnlös illvilja som vill utkräva hämnd på hela mänskligheten för skymfen i att ha blivit nedhuggna. Med ekarna följer skuld och blod och död; mystiska olyckor och obegripliga våldsdåd.

Boken har många förtjänster. Ofta lyckas den balansera berättarnas känsla av att tappa greppet om verkligheten med plötsliga inslag av väl avvägd gore. Varför får Greger en plötslig impuls att lossa på skruvarna i ett räcke, så att besökare skulle riskera att störta ner mot Vasas däck? Varför stoppar Disa plötsligt på sig en kniv, och varför är hon uppfylld av så mycket skuldkänslor och ett sånt raseri? Naturligtvis lossar Greger inte skruvarna; naturligtvis lägger Disa tillbaka kniven. Men varför? Små ögonblick av tillfällig otrygghet och rädsla för att tappa kontrollen, blandas med scener som är rent groteska. En avhuggen bit tarm dyker upp i en vattentank. En tonåring hugger plötsligt en vän i magen med en fickkniv, och ingen kan förstå varför. Den kroppslösa ondskan som verkar finnas kring ekarna som användes till Vasa är skrämmande och svår att få grepp om.

Alla bokens berättare har någon form av inre konflikt, något ok de bär på. Otrohetsaffärer, missbruk, eller skuldkänslor efter en bilolycka. Små korn av vardagsskuld. Kanske är det en aning valhänt berättat ibland, men jag tycker ändå om att varje karaktär kommer med bagage – dels för att det gör dem mänskliga, men också för att det är genom deras svagheter som ekarna kommer åt dem. Berättarna återkommer gång på gång till en enorm skuld de känner, och skulden över deras vardagsproblem rinner över till en skuld som hela mänskligheten har att betala. Jag gillar det. En övernaturlig kraft som styr sina offer genom att spela på deras egna känslor av skuld och skam känns på något sätt trovärdig.

Tyvärr väljer författaren då och då att förkroppsliga den diffusa fienden, och så fort den blir en person i en huva så blir den så mycket mindre skrämmande. Bitvis blir också berättandet övertydligt, med mindre subtila hintar om sådant som jag redan förstått. Öppningsscenen med tre tonåringar som har picknick i skogen – på en besynnerlig plats där det växer nio stora ekar – blir också svår att ta på allvar, eftersom dialogen är så gräslig. Det är en petitess, en enda scen i en bok full av välskrivna scener, men alldeles för roligt för att inte ägna en tredjedel av recensionen åt. Omotiverat insprängda uttryck på engelska blandas vilt med besynnerliga smeknamn:

”Vafan, man kan ju inte ens gå här. Kan vi inte grilla vid sjön som normal people?”
”Svennegrilla får du göra en annan dag, stumpen”, säger Sebbe. ”Platsen är metal. Lovar. Creepy stuff, ni kommer gilla det.”
/…/
”Bäst vi knatar på. Djungel-Jim där framme verkar ha fått upp ett spår.

Bitvis är det som att tonåringarna bytts ut mot medelålders män, som när vegetarianism kommenteras med: ”det är synd om grabben som inte kan äta riktig mat”. Någon sida senare använder de slang som var föråldrad redan när jag var tonåring (till exempel ”tagga” som förkortad variant av ”tagga ner”).

Eftersom jag villigt erkänner att jag inte heller har en aning om hur ungdomar pratar idag, så tog jag in en anonym ungdomsexpert i ungefär samma ålder som tonåringarna i boken. Tonårskonsulten tyckte att dialogen ”kändes overklig och lite pinsam”, och gjorde följande iakttagelse:

Känns som att författare ofta gör missuppfattningen att tonåringar har jätteskumt lingo. Det stora misstaget är att tonåringar inte har ett så skumt ordförråd som en kan tro. Ord som grabben, metal, eller smeknamn som Djungel-Jim – vi är liksom för trötta och tröga för att använda sånt. Och onödigt mycket engelska?

Till författarens försvar ska sägas att dialogen mellan vuxna akademiker utgör en mycket större del av boken, och är betydligt mer trovärdig. Och boken som helhet är både spännande och behagligt svår att lägga ifrån sig. Dessutom ger den en känsla av att bygga på mycket gedigen research när det gäller Vasaskeppets konstruktion, förlisning, bärgning, och själva museet. Om jag vågar så ska jag nog gå dit igen när covid-19 har gett med sig. Jag lämnar vassa föremål hemma för säkerhets skull.

Katie Collmar

Publicerad: 2020-12-21 00:00 / Uppdaterad: 2020-12-19 22:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8318

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?