Uppriktigt sagt är själva historien så torftig att jag fick tvinga mig igenom de första hundra sidorna i väntan på poängen…den är så sockersöt att tänderna fräts bort, men samtidigt så obehaglig att den efterlämnar en citronsur smak i munnen.

Detta är ett utdrag ur Marian Keyes senaste bästsäljare. Det är en förment mycket elak recension av den för handlingen centrala boken ”Mimis medicin” vilken skrivits av en av huvudpersonerna. Recensionen gör henne väldigt ledsen. Jag tror att det kan hon ha. Det verkar vara en outhärdlig bok. Glättig, fånig och med en helt osannolik handling.

Lustigt nog passar de ovan citerade raderna även sjukt bra in på Å andra sidan.

Sjukt bra.

Jag har tidigare läst ett par av Marian Keyes böcker, och även recenserat två. De har varit oförargliga bagateller, som gjorda för att säljas på macken, flygplatsen eller i mataffären. Lättlästa och lättsmälta som den mesta underhållningslitteraturen är. Dock har det funnits ett intressant, mörkare stråk. Författarinnan har inte väjt för att ta upp svåra saker som alkoholism och narkotikamissbruk, och lyckats ganska väl med att inkorporera det i det glättiga. Som att ta ett beskt piller i en sked med sylt. Den svarta irländska humorn har varit en annan tillgång.

Nu känns det emellertid som att det går på tomgång. Bilen kör men det sitter ingen bakom ratten. Hästen travar på men det sitter ingen i sulkyn. Och så vidare. Ni fattar galoppen. Det är glättigt och tjusigt mest hela tiden och de bekymmer som dyker upp kommer så uppenbart att få exakt den lösning som man tror att jag inte ens orkar reflektera över förvecklingarna. Jaha, hon är svartsjuk och vill sno tillbaka en kille som nu är ihop med hennes kompis och totalt förstöra deras liv. Nä, det kommer hon inte att göra. Hon kommer på bättre tankar. Jaaadå, jajamensan fattas bara! Vore det inte härligare med en hondjävul som håller ut hela maratonloppet? Som faktiskt gör det hon förutsatt sig att göra och som pajar förhållandet och tar tillbaka killen och lämnar den f.d kompisen och hennes tunna hår i en liten våt ynklig hög. Det vore onekligen uppfriskande.

Alla är så outhärdligt goda. Och tråkiga. Och, tja, menlösa fast de ska föreställa vara riviga fruns. De tre centralgestalterna är så platta och så intill förväxling lika i sitt tankesätt att det är svårt att hålla isär deras respektive bekymmer (den enda utmaning författaren lyckas med, men jag tror inte det är meningen) Killarna är om möjligt ännu mer karbonartade, och deras beteende är så stereotypt manligt att man riktigt väntar på att Ulf Lundell ska dyka upp och dra nån visa om Quinnan och Kärleken.

Den här gången utspelar sig dramat i förlagsvärlden, vilket ger författaren tillfälle att utdela några kängor mot snobbiga, cyniska recensenter (ja, en viss bitterhet kan anas, även om det naturligtvis görs glättigt) som inte låter Quinnorna skriva sin Quinnliga romaner. Och att tjejerna inte förstår att de inte kan leva utan en man vid sin sida! Va? De små dumbommarna!

Jag anser att om man nu ska läsa den typ av böcker som går under benämningen underhållningsromaner eller feel- goodromaner så ska de väl åtminstone vara underhållande. Någonstans känns det som att det borde vara ett grundkrav. Jag menar, den tilltänkta publiken vill ju bli underhållna. De går ju inte och ser en oromantisk romantisk komedi. De förväntar sig inte Kafka, de vill bara ha lite tidsfördriv. Vilket är alldeles utmärkt, det är BRA med underhållningslitteratur.

Men det här är inte underhållande. Inte det minsta. Det är alldeles, alldeles urbota tråkigt och jag drar inte på munnen en enda gång, förutom när jag hittade det inledande citatet…