”Rasism har inte varit en fråga jag vill ägna mig åt”, skriver America Vera-Zavala i den här boken. Men hon kom att ändra sig på den punkten. De stora flyktingströmmarna som även nådde Sverige under hösten 2015, och de svenska politikernas svar – att vända flyktingarna ryggen, och stänga gränserna – leder till en djup politisk sorg, som gjorde att hon omvärderade sitt ställningstagande. Resultatet blev den här boken. Och även om anledningen till dess tillkomst är tragisk, så är det här en sällsynt lysande bok.

Boken handlar alltså om den svenska rasismen. Om fördomarna. Om diskrimineringen. Men också om hyckleriet kring detta. Om alla de vita som inbillar sig att de inte är rasister, men egentligen är det när det kommer till kritan. Om alla vita som är blinda inför problemen därför att de inte förstår, många gånger kanske inte ens försöker förstå, vad det innebär att bli diskriminerad på grund av sin hudfärg eller sitt efternamn. Om politiker som öppnar dörrar för att regera tillsammans med nyssnazister, eller anammar ett liknande språkbruk som de senare i syfte att locka väljare. Om ett medieklimat som har förskjutits så till den grad att det idag anses radikalt politiskt att konstatera att mycket av dagens såväl politik som diskurs om denna är rasistisk. Men minst lika mycket är det också en bok om den svenska, krackelerade välfärdsstaten. Om en ekonomisk kris och dess följder. Om klass och klasskillnader. Om en förälder som inte har råd med alla de julklappar hon skulle vilja. Och om kampen för att få vara och betraktas som svensk, och om kärleken till Sverige, men att ändå placeras i fållan ”invandrare”, ”svartskalle” (för att använda bokens själva titel), eller rasifierad (ett av de begrepp som Vera-Zavala brottas med, men inte känner sig helt bekväm med).

Vera-Zavalas bok är djupt personlig. Det är en historia som utgår från henne själv: från en födelse i Rumänien med latinamerikanskt påbrå, via uppväxten i en Stockholmsförort och hennes politiska engagemang, fram till livet idag som dramatiker, debattör och författare. Men det är inte en självbiografi; det är en samhällsanalys byggd på personliga erfarenheter. De personliga erfarenheterna väver Vera-Zavala sedan ihop med teorier och forskning om rasism, liksom med referenser till poesi och litteratur. Det gör det till en mycket lättillgänglig bok om svåra och komplexa problem. Mot slutet av boken förklarar författaren att hon har haft Didier Eribons bok Tillbaka till Reims som ledstjärna för hur hon har vävt ihop det personliga med det politiska. Det är en starkt lysande ledstjärna att inspireras av – och Vera-Zavala lyckas här väl med att bemästra samma stildrag.

Men hon stannar inte heller där. Ett av problemen med rasism är ju att de rasifierade, ”invandrarna”, ”svartskallarna”, inte behandlas som individer. De tillskrivs istället en lång rad egenskaper, utifrån fördomar om hur ”invandrare” är. I en av bokens delar kastar Vera-Zavala om spelplanen retoriskt, i en ”övning i att vara lika onyanserad som de som betraktar oss brukar vara”, som hon formulerar det. Avsiktligt använder sig författaren här av just den svart-vita vi-och-dem-retorik som hon – likt många andra rasifierade – själva har tvingats uppleva många gånger, men nu med udden vänd åt motsatt håll: här är det som omväxling vita som tillhör gruppen av ”dem” (eller ”ni”, när Vera-Zavala i vissa fall vänder sig direkt till läsaren i sitt tilltal).

Jag kastas mellan sorg och ilska när jag läser Vera-Zavalas svenska historia. Samtidigt känner jag – lite paradoxalt – flera gånger en stor glädje när jag läser boken, just för Vera-Zavalas förmåga att sätta fingret på problemen så exakt, så konkret, och många gånger så välformulerat. Flera gånger går jag tillbaka i ett stycke för att läsa om det, bara för att Vera-Zavala skriver så oerhört vasst och tänkvärt.

Jag tvekar inför att påstå att detta är årets bästa bok. Inte för att boken inte förtjänar den titeln, utan för att det känns som om det var ännu längre sen som jag läste någon så bra bok. Den är skarp, viktig, högaktuell, välformulerad – många gånger mycket vackert skriven – och mycket, mycket klok. Läs den!