Recension

: Minnestrådar
Minnestrådar Carola Hansson
2020
Bonniers
8/10

En kibbutz i Dalarna

Utgiven 2020
ISBN 9789100185268
Sidor 259

Om författaren

Carola Hansson (född 1942) debuterade som författare 1983 med Det drömda barnet. Till hennes mest kända romaner hör triptyken om familjen Tolstoj: Andrej (1994), Med ett namn som mitt (2009) och Masja (2015). Hansson har också varit verksam som dramaturg på SVT och som översättare, och har disputerat i slaviska språk med en avhandling om tidig rysk modernism.

Sök efter boken

Carola Hansson är en av de där författarna jag tänkt läsa länge. Som ständigt tycks nominerad till det ena eller andra priset – just nu till Augustpriset för den här romanen, Minnestrådar. Hon har också skrivit en rad historiska romaner, bland annat en trilogi om familjen Tolstoj, och det är det historiskt angelägna ämnet som slutligen får mig att plocka upp Minnestrådar.

Strax före andra världskrigets utbrott, sommaren 1939, slog sig sextio judiska ungdomar ned på en nedgången herrgård utanför Falun i Sverige. De hann ut från Tyskland i sista minuten, och det var aldrig meningen att de skulle bli kvar i Sverige särskilt länge. De skulle öva sig i jordbruk och kibbutzliv en kortare period, för att sedan fortsätta till Palestina, ”Eretz Israel”. Men. Kriget.

Carola Hansson följer främst tre av dessa ungdomar, från den dag de först lär känna varandra, några år tidigare, i det som då är tyska Königsberg (och efter kriget blir ryska Kaliningrad). Det är våren 1935, när de börjar i en ny, judisk skolan, eftersom den vanliga tyska skolan blivit omöjlig att gå i för judiska barn. Där är de utstötta, illa behandlade av såväl lärare som tidigare kamrater. Den egna skolan blir ett andningshål, men också en plats som drar in dem alltmer i judiskt tänkande, tro och tradition. Nazisternas utpekande stärker på så sätt den egna identiteten, samtidigt som skolan förmår att omvandla detta hatiska utpekande till något positivt. Något större.

Minnestrådar följer inte minst ungdomarnas ideologiska uppvaknande, eller kanske snarare den kognitiva kamp det innebär att försöka hantera sin tillvaro först i Tyskland, där hemlandet inte längre accepterar dem, i drömmen om ett annat liv i Palestina och exilen i Sverige. De tre, bröderna Otto och Max och den kvinnliga berättare som förblir namnlös – i ramberättelsen är hon ”madame Vidal”, men vad hon heter som flicka får vi aldrig veta – lämnar samtidigt efter sig föräldrar och lillasyster i Tyskland, med alltmer förtvinande hopp om att återses i Palestina.

Det är en hjärtskärande, omänsklig påfrestande balansgång mellan hopp och förtvivlan. Breven från Tyskland som kommer allt mer sporadiskt, som med tiden upphör helt att komma. Inresetillstånden till Palestina, som inte heller kommer, och sedan kommer, men inte räcker till alla. Kriget som är så förskräckande nära. Rädslan att också de hyggliga svenska grannarna och arbetsgivarna ska vända sig mot dem, som de tyska gjorde.

Det är svårt att kritisera en så stark (och verklighetsbaserad) berättelse. Samtidigt lägger Hansson en distans mellan den och läsaren, med sitt införande av madame Vidal och hennes lyssnare. Alltsammans utspelar sig i själva verket i nutid, i Manchester, där en åldrad madame Vidal berättar sin historia för en besökare, någon som kommit resande med ett gammal fotografi och en förfrågan om en egen släkting som också ska ha befunnit sig på kibbutzen i Dalarna.

Historien interfolieras hela tiden av berättandet, av madame Vidals ständiga famlande efter cigaretter, askande, tebrickor och pysslande med katten. Hennes exakta minnesbilder och litterära formuleringar ligger som ett filter över ungdomarnas liv, och jag grubblar mycket över detta berättargrepp. Är det hela poängen, att historien aldrig går att nå direkt? Är det någon sorts försäkran från författarens sida, en ängslighet inför alltför direkta sanningsanspråk?

Jag vet inte. Jag känner som sagt inte Carola Hansson som författare särskilt väl. Det där berättargreppet upptar mina tankar, på bekostnad av själva berättelsen, tycker jag. Hade det inte varit betydligt starkare utan denna extra distans? Eller hade det då blivit närmast outhärdligt att läsa?

Ella Andrén

Publicerad: 2020-11-22 00:00 / Uppdaterad: 2020-11-21 21:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8296

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?