När jag köpte hem Vårdcentralen fontanellen 2005 tog mamma med den hem till sig först och ringde mig efter ett par timmar och undrade varför jag köpt en bok där han inte kan skriva och hon inte kan rita. Så var det dock inte. Det är däremot en mer svårtillgänglig bok än Mörkt album. Hjälper inte alls läsaren in: Jag visste att jag hittat rätt, och att min egen upplevelse av samma bok inte skulle bli detsamma som mammas. Såklart. Lukas kände jag sedan tidigare men från den dagen petades han dock ner från tronen till Cocos fördel. De fick kanske dela på kakan? Sedan dess har böcker som Coco platina titan total, Aldrig ensam, Aldrig god natt och Jag är ditt namn in i döden. Inte i ordning, men hennes serier har varit fyrbåkar i en annars hyfsat poesiorienterad litterär konsumtion. Nog om det.

Mörkt album är en sorts autofiktiv serieroman som borrar djupt i det mest ömmande direkt. Mörkt album spänner i flera tidslager och ramberättelsen skildrar liksom det krisande konstnärskapet och hur huvudpersonen Coco på samma gång försöker fly och närma sig det enda som är viktigt. Hon vet bara inte hur hon ska angripa det. Jag känner igen mig! Det är väl det som gör hennes serier så brännande heta? Vem man är (men obs jag är ju bara mig själv) finner sin beröringspunkt med naivt enkla serierutor och deras snäva horisonter. Scenen är Stockholm/Malmö dels nutid dels dåtid där Coco konsumerar samtida mordutredningar, företrädesvis via Flashback, omväxlande med nedslag tidigare i livet. (Herregud, jag är brottsutredare till vardags. Jag fattar precis!!) Hon försöker också med den vansinnigas kramp att ta sig tillbaka till sitt berättande. Sina serier. Hon försöker så hårt att resten av allt liksom går sönder. Ett du som är hennes man blir sjuk. Vad händer med barnen? När hon märker det är det redan försent. Eller. Det är det ju inte alls det, för det är när krampen släpper som hon äntligen förmår att se.

Det är de historiska lagren som lett fram till nuet, där huvudpersonen står och väger. Varför är det så svårt? Vem är man egentligen? Och vad har man att ge när allt annat också kräver allt? Tillslut kokar det samman till en enda mycket liten punkt: Dit man har lyckats ta sig som följd på det andra. En yta lika stor som ens fotsulor.

Efter färdig läsning sprider det sig en pepp och en tillförsikt i skallen: Det är synd om människan, men efter mörker kommer ljus. I brist på adekvata ord famlar jag bland gamla slitna dito. Men det får det vara värt.