När högläsningsböcker för 5–6-åringar kombinerar bild och text så att de kompletterar varandra, brukar jag ha stor behållning av dem jag också, fastän många årtionden passerat sedan jag själv befann mig i den åldern. Det är inte så att jag som vuxen sugs in i en nostalgisk känsla, utan snarare att jag beundrar författarnas och illustratörernas kreativa uppslag.

Vad som händer när jag öppnar boken Boken som inte ville bli läst är intressant. Till det yttre liknar det en bok. Den har gröna pärmar med guldig text, vilket påminner om en formgivning från äldre utgivna klassiker, som gavs ut i flera volymer. Jag tror många kan minnas sig ha sett liknande formgivna böcker i sina föräldrars eller mor- och farföräldrars bokhyllor.

Innanför pärmarna börjar en saga om en bok. Starten är brutal. För det första finns varningar. Boken vill nämligen inte bli läst. För det andra varnar boken för att läsning sker på egen risk.

Sagan fortsätter med många vändningar. Även i den mest konkreta bemärkelsen, för boken förvandlar sig till en ratt och kräver att den vuxna styr med ratten, brummar och säger Tut-Tut.

Bokstäverna blir oläsliga å ena sidan och ohanterliga å andra sidan. Sidorna räcker inte till när skrivtecknen sväller.

För den traditionella högläsaren är måhända sådana formmässiga experiment irriterande. Själv tycker jag det är kul. Och gissa om jag skulle vilja förklara för det lyssnande barnet att ”den här illustrationen är så tyyyypisk för dadaismen, och vet du vad dadaismen är för något?” Jag svävar iväg och snart har tankarna associerat till en essä av Sara Danius ur boken Husmoderns död och andra texter. Nu blir nördigheten total och skapar gäspningar hos lyssnaren, vuxen som ung. (Sådana gäspningar har jag sett både illa dolda och helt öppna.)

Men nu är ju inte boken solidarisk med mig, som är den vuxna personen. Den har valt att solidarisera sig med barnet. Håll dig till boken, säger boken. Och här tvingas den vuxna att ömsom läsa högt med skånsk dialekt och ömsom vrida boken runt, runt för att hänga med.

Helst skulle kanske en konststuderande ha anlitats för att läsa och recensera denna bilderbok. Likafullt var bokens öde att komma i mina händer. Jag har låtit mig fångas av humorn och jag ser fram emot att få testläsa den med en yngre person. Det är skoj att få sina fasta uppfattningar om böcker ställda på huvudet; jag känner mig hälsosamt ifrågasatt av detta lilla bokkonstverk.