Recension

: Tystnadens torn
Tystnadens torn Mina & Magnus Dennert
2020
Piratförlaget
5/10

Samtida utmaningar i deckarformat

Utgiven 2020
ISBN 9789164206633
Sidor 430

Om författaren

Mina och Magnus Dennert är journalister och grundare av nätverket #jagärhär som har inspirerat hundratusentals människor från hela Europa att ta upp kampen för ett demokratiskt och inkluderande samhälle. Författarparet har tidigare gett ut boken #jagärhär där närmare hundra skribenter och illustratörer beskriver sitt eget mod. Tystnadens torn är deras romandebut.

Sök efter boken

Det är ingen slump att paret Mina och Magnus Dennert väljer näthat, rasism och demokratiarbete som utgångspunkt för sin skönlitterära debut – just det här är hemmaplan för grundarna till organisationen #jagärhär.

Det är en skrämmande och beklämmande bild av samtiden som målas upp, som tyvärr är alltför trovärdig. Huvudpersonen Roya Zand arbetar mot näthat genom den organisation som hon själv har grundat och börjat få allt mer uppmärksamhet för genom stöd, donationer och olika utmärkelser. Ibland ifrågasätter hon sitt eget engagemang och hur det påverkar hennes dotter, men hon kommer fram till att saken är för viktig för att inte prioriteras, inte minst just för dotterns och nästa generations skull.

När en kvinna med delvis liknande engagemang som Roya mördas eskalerar hotbilden inte bara för Roya utan även för hennes familj och vänner. Istället för att dra sig undan bestämmer hon sig tillsammans med en journalistkollega för att granska mordet närmare.

Trots den här närmast perfekta sammansättningen av aktuella samhällsfrågor och klassisk deckardramaturgi, infinner sig ingen riktig spänning förrän nästan halvvägs in i boken. Delvis beror det på att jag inte blir tillräckligt engagerad i någon av karaktärerna för att riktigt bry mig om hur det ska gå för dem.

Läsaren får ta del av händelserna från många olika perspektiv, både från den ”goda” och den ”onda” sidan. Tyvärr är uppdelningen mellan de ”goda” och de ”onda” närmast perfekt, alltså de ”goda” är raktigenom sympatiska (de har inte bara rätt värderingar utan är oftast även både modiga och snygga) och de ”onda” är raktigenom osympatiska (de har inte bara själviska och onda avsikter utan de framställs även som misslyckade och ofta rätt korkade). Det gör att de känns mer som renodlade, fiktiva karaktärer än verkliga människor – ingen blir tillräckligt intressant att utforska.

En annan anledning till att spänningen inte riktigt vill infinna sig hänger ihop med att det inte finns något utrymme mellan raderna. Allt som händer, allt som tänks och allt som karaktärerna känner skrivs ut med fullständig tydlighet, steg för steg och gärna med upprepning så att det verkligen inte ska gå att missa. Men det kan såklart vara precis vad man är ute efter ibland, att få något serverat som inte kräver en så aktiv läsning.

Spänningen infinner sig i alla fall till slut och andra halvan av boken har jag svårare att lägga ifrån mig. Men överlag är det ändå den aktuella beskrivningen av några av våra största demokratiska och medmänskliga utmaningar som är bokens främsta styrka.

Eva Wissting

Publicerad: 2020-10-17 00:00 / Uppdaterad: 2020-10-17 20:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8261

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?