Recension

: Fyra döttrar
Fyra döttrar Ann-Sofi Carlsson
2020
Marginal
8/10

En våldsam mor

Utgiven 2020
ISBN 9789526907666
Sidor 152

Om författaren

Ann-Sofi Carlsson (född1975) bor i Vasa och arbetar som matematiklärare vid Vörå samgymnasium. Hon har gått skrivarkursen Litterärt skapande vid Åbo Akademi. År 2013 vann hon Solveig von Schoultz-tävlingen. 2015 debuterade hon med novellsamlingen Jag undrar hur det känns att falla fritt. Den första romanen Inget har hänt gav hon ut 2017. 2019 kom novellsamlingen Labyrinten och 2020 romanen Fyra döttrar.

Sök efter boken

Efter min första läsning av romanen Fyra döttrar av Ann-Sofi Carlsson är jag konfunderad. Bokens innehåll, intrig är motbjudande. Jag brukar inte heller läsa deckare eller se serier med brutala kvinno- och barnamord. Jag hoppar också gärna över brottsnotiser i dagtidningar.

Min reaktion ger mig ingen ro och jag läser boken på nytt. Vem är jag att stänga ögonen för våldet – våldet riktat mot sig själv och våldet mot barn – i en värld där flickfoster aborteras, småflickor gifts bort och familjevåldet ökar i coronatid? Som läser det mesta och som kanske klyschigt brukar tänka “inget mänskligt är mig främmande”? Här utmanas egna föreställningar.

Vi får följa en äldre, sjuklig kvinna som skyndsamt ska skriva ner sin historia. En dotter, Anne, sköter om henne och kommer med jämna mellanrum till hennes hus. Men Anne är någon som jag-berättaren inte litar på. Hon gömmer sina anteckningar noggrant långt ner i en skrivbordslåda. Skrivandet är febrilt; nu ska hennes historia upp i dagen. Om inte förr så efter hennes bortgång. Den som ska hjälpa henne med det är Annes dotter Vendla. Hon är ung och stark och syns i medierna som en framgångsrik hinderlöperska (!).

För sig själv tänker berättaren: ”Jag vill ju inte att mina minnen ska gå förlorade. Jag vill nå ut med min berättelse, skriva historia. Hittills har männen haft allt för mycket att säga till om. Nu är det kvinnornas tur.”

I femtio kapitel på några sidor följer vi parallellt jag-berättarens historia: hennes unga år och hennes liv nu som gammal. På en metanivå får vi följa hennes skrivande. Men vad som exakt skrivs ner för hand på pappren är det bara Vendla som ska få ta del av och sen föra ut. Vendla känner till ”de rätta kanalerna”.

Det handlar om den första graviditeten som bara överrumplade. Den andra efter ett passionerat förhållande. Det finns “piller” men jag-berättaren verkar vilja bli gravid och tar ensam hand om barnet. Här finns en “barnflicka” och ett arbetsliv. Arbetslivet är viktigt trots att det skildras vagt. Det hela slutar i en katastrof. Det tredje förhållandet – när jag-berättaren flyttar till Jakobs hus (en biblisk allusion?) där hon nu på äldre dagar bor – blir ett sorts samliv, en sorts normalitet. Hon försöker. Men snart börjar det på nytt; spädbarnet som är så svårt att sköta, som har en egen vilja. Det stora huset med både vindsvåning och källare; speciellt den fuktiga källaren med möglande rum spelar en stor roll.

Och till slut. Efter detaljerade men obehagliga handlingar och händelser sitter den gamla där på sina hemligheter. Hon verkar inte ha några betänkligheter utan ser allt ur sitt eget perspektiv. En ensam människa som är alldeles inkrökt i en egen värld, kropp. Som ser konsekvenserna av vissa vaga händelser i egen barndom men någonstans ser hon inte längre. Eller hon ser men ur sitt eget vridna perspektiv. Det inre livet är livligt: barnen kommer till henne i drömmar och tankar. De är fortfarande hennes “döttrar”. Och de kommer antagligen att möta henne också efter döden.

Vi vet inte i vilken tid vi riktigt befinner oss i och inte heller miljön. Det talas om ”piller” (p-pillren kom på 1970-talet och antagligen avses senare olika psykmediciner). Könsrollerna är märkligt cementerade: mannen arbetar utomhus, reser i arbetet (flykt?) och kvinnan håller sig mest inomhus och sköter barn. Det finns i början ett arbetsliv på ett kontor där jag-berättaren mest flyttar papper … (!). Hon är ovanligt ensam och isolerad i livet, inga släktingar, inga vänner eller arbetskamrater att tala om (förutom ”Hosianna” med naglarna på kontoret). Vi får veta att huset, ”Jakobs hus”, ligger på landet långt ifrån andra grannar. Det här stör min läsning något eftersom jag själv är intresserad av samtiden i texter, men i den här berättelsen spelar antagligen allt detta en underordnad roll för tematikens skull.

Det finns kopplingar i bokens tematik till den antika Medeagestalten. Ensamhet, övergivenhet, hat. Jag tänker också på Leïla Slimanis roman Vaggvisa (2018) i Parismiljön med barnflickan som tyst nästlar sig in. Å andra sidan finns det i dag förstås en uppsjö av ”onda kvinnor, mödrar” i deckare, filmer och serier.

Språket är mycket detaljerat såsom i tidigare verk av Ann-Sofi Carlsson. Här finns ingående beskrivningar av kroppar, ångest, blod, fukt, mögel och olika rum.

Det som gör den här berättelsen särskilt stark är att Carlsson använder sig av jag-berättarperspektiv. Intrigen kommer mycket nära en som läsare. Vilken förälder, mamma har inte känt sig ensam? Vem har inte känt sig uppgiven med ett gråtande spädbarn? Moderstematiken är ett av världshistoriens viktigaste teman och finns i alla varianter; hoppfulla, älskande, goda, ensamma, otillräckliga, sörjande, onda, våldsamma… När börjar en mor gå över ”normalitetens” gränser? När orkar hon inte mera? När börjar våldet? Berättelsen Fyra döttrar ger läsaren mycket att fundera över.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2020-10-16 11:05 / Uppdaterad: 2020-10-16 19:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8255

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?