Recension

: Jag borde ha sagt det först
Jag borde ha sagt det först Annika Wall
2020
Wahlström & Widstrand
4/10

Lättsmält skilsmässoroman

Utgiven 2020
ISBN 9789146236542
Sidor 224

Om författaren

Annika Wall, född 1972, är journalist, litteraturkritiker, översättare och författare. Hon skriver litteraturkritik för Borås Tidning och är verksam vid Göteborgs universitet.

Sök efter boken

När Fia kommer hem från affären med fulla matkassar droppar hennes man Kristoffer nyheten att han vill skiljas. Dagen efter fyller Fia 39 år och eftersom familjen redan är inbjuden, tårtorna köpta och Fia en person som fullföljer planer är ett kalas ingenting man ställer in. Att ena parten i förhållandet vill avsluta äktenskapet och allt absolut inte är som vanligt är inget skäl.

Redan här kan man börja ana dysfunktionella tendenser i den relationen…

Jag borde ha sagt det först: bokens titel syftar på Fias första tanke när Kristoffer delar med sig av sitt beslut. ”Varför var det inte jag som tog steget? Jag tycker också att den relationen är usel… ”

Det inledande kapitlet sätter ramen för vad vi kan förvänta oss i resterande delar av boken. Här har vi en kvinna som stått tillbaka för sin man. Som tagit hand om hushåll, barn men ändå lyckats göra karriär, skapa ett perfekt hem och dessutom alltid har perfekt målade naglar. Tröttsamt, eller hur?

Familjen vi får möta består alltså av Fia, en varumärkesansvarig på en byrå som lämnat planerna att bli konstnär bakom sig och lagt allt fokus på familj och hem och att samla fint porslin och porslinsfiguriner.

Kristian är Fias man, en avdankad popartist som en gång i tiden haft någon typ av karriär inom genren men nu är utan skivkontrakt med studio i källaren och noll intäkter.

Vi får även träffa på de trötta tonårssönerna Vidar och Malte som figurerar i berättelsen utkant. Det enda de dock bidrar med i historien är några gutturala läten och högar av tvätt.

Väninnorna, som bor granne med Fias familj, finns där och serverar vodka i saftglas när det krävs.

Fia har enligt Kristian blivit tråkig och bitvis haglar elakheterna mellan parterna i dialogerna. Fia tvingar Kristian att genomgå några sessioner parterapi till ingen nytta, Kristian har ju nämligen redan själsligt vandrat vidare. Grälen övergår dock rätt snabbt till någon typ av samförstånd eftersom skilsmässobeslutet är fattat. Men självklart är det Fia, familjens projektledare, som drar lasset med att strukturera och ordna alla administrativa saker som uppkommer vid en skilsmässa.

Jag får känslan av att ingen i familjen faktiskt bryr sig om Fia och det är sorgligt. Hon har gift sig med en egocentrisk och omogen mansbebis  och fostrar tyvärr ytterligare två söner i samma manér. Det är verkligen att göra både sig själv och världen utanför en riktig björntjänst.

Fias mamma lägger dessutom ansvaret på skilsmässan på Fia för en kvinna ska vara där för sin man. Den enda relation som känns varm är relationen mellan Fia och hennes pappa.

Det finns kanske ett bättre liv för Fia när hon kommer vidare i livet från Kristian?

Boken är lättläst, lättsam och riktigt kul bitvis. En bladvändare som dock gör mig lite irriterad, men ibland är det faktiskt en känsla lika bra som någon annan.

Anna Magnusson

Publicerad: 2020-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2020-10-14 10:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8254

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?