När jag var fem-sex år gammal var jag på Nationalmuseum med mitt dagis (ja, detta var på daghemmens tid och inte förskolornas) och som minne därifrån fick vi välja varsitt vykort. Jag föll för ett porträtt av Jenny Lind, som jag minns det helt utifrån bilden i sig och inte alls för att motivet var en firad sångerska. Senare, som sångstuderande med en förkärlek för det tidiga 1800-talets operarepertoar, har jag läst om och fascinerats av henne.

Just precis idag är det tvåhundra år sedan Jenny Lind föddes och detta jubileum skulle ha firats stort men av de flesta konserterna, inklusive konsertturnén för årets Jenny Lind-stipendiat (det finns ett stipendium som sedan 1965 delas ut till en yngre svensk sångerska), blev intet, när Covid-19 vände upp och ned på tillvaron. Åtminstone två böcker har i alla fall givits ut, och en animerad film som belönats med pris vid flera festivaler.

Jag påbörjar läsningen av Ingela Tägils Jenny Lind-biografi Näktergalen direkt efter att jag avslutat 1794, Niklas Natt och Dags andra roman om Stockholms mörkare sidor under slutet av 1700-talet. Det är fascinerande att stanna kvar i ungefär samma tid; Jenny Lind föddes ju 25 år senare men det är i mångt och mycket samma samhälle det handlar om. Där den skönlitteräre författaren närmast frossar i smuts och elände är biografen mer registrerande men också tydlig – Humlegården låg då så avsides att unga kvinnor behövde eskorteras dit för sin säkerhets skull.

Jenny Linds liv är som taget ur en roman; hon föddes utom äktenskapet och hade en svår barndom utan framtidsutsikter – tills någon hörde henne sjunga och hon så småningom fick börja på det som var elevskolan för såväl skådespelare och sångare som balettdansare på den tiden. Det som skulle ha kunnat vara en rent av fantastisk tid smolkades dock av stridigheter inom familjen när det visade sig vilken begåvning hon hade. En mor och en far som ville ha del av det underhåll Kungliga Teatern gav, som drev processer och fortsatte försöka få en stor del av Jenny Linds inkomst så länge de levde. En lysande huvudrollsdebut vid sjutton års ålder och sedan triumfer både i Sverige och utomlands i några av de mest ekvilibristiska och spektakulära koloratursopranpartierna, tills halva världen var drabbad av ”Lind mania”. Den svenska näktergalen är en myt och ett fenomen, en superstjärna före de flesta andra superstjärnor med utsålda föreställningar och konserter för tusentals åskådare och åhörare, med folksamlingar kring sig så till den grad att hennes betjänt vid ett tillfälle blev allvarligt skadad.

Vissa saker som nu framstår som exceptionella var dock vanliga på den tiden, som att de begåvade barnen började undervisas i skådespeleri, sång och balett i tioårsåldern och fortsatte med detta tills det stod klart vilken bana de var mest lämpade för. Under utbildningstiden uppträdde de i småroller inom samtliga genrer. Den normala debutåldern för en operasångerska var 15-18 år och vanligen avslutade hon sin karriär absolut senast i fyrtioårsåldern – de som ingick äktenskap i de sena tjugoåren.

Det som alltid fascinerat mest med Jenny Lind är hennes röst, den som fick henne att liknas vid en näktergal (delvis också för att näktergalen inte är anslående till utseendet utan enbart till rösten). Rösten som analyserats bortom graven med all den osäkerhet det innebär – för inbillar vi oss inte att vi måste höra med våra egna öron för att kunna föreställa oss hur hon lät? Vetskapen om att röstideal förändrats genom seklerna gör att beskrivningarna av samtida åhörare inte riktigt tas på samma allvar som en skorrande inspelning från förra sekelskiftet, som man ändå kan höra.

Men det är just avsnitten om Jenny Linds röst och sångteknik som intresserar mig mest. Tidigt fick hon en röstskada som påverkade hela hennes liv som sångare och samtidigt som den försämrade hennes förutsättningar tycks hon också ha vunnit något på den. Genom citat från recensioner och brev samt från texter av Jenny Linds sånglärare tecknas en tydligare bild än tidigare av hur hon sjöng och hur detta sångsätt skiljer sig från vår tid. Jag tycker också att Ingela Tägil lyckas bra med balansgången att vara specifik i beskrivningarna men ändå hålla texten tillgänglig även för den som bara har grunda kunskaper om röst och sång. Man blir också påmind om att sångarnas tolkningar av sina roller före regissörernas tid var fria på ett annat sätt men också låsta, eftersom det fanns en risk i att gå emot gängse uppfattning om en viss roll.

Något annat jag tycker om att hon tar fasta på är hur bilden av Jenny Lind skapades delvis av medierna utifrån ett romantiskt kvinnoideal. För Jenny Lind är ett av de lysande undantaget i en tid då kvinnor som stod på scenen betraktades som sexuellt tillgängliga och ofta tvingades vara det för sin försörjning. I stället framstod och framställdes hon som oskuldsfull och med mycket hög moral och behandlades på ett helt annat sätt. Detta tycks stämma med hennes leverne men hennes sätt att se ned på dem som såg sig tvungna att göra annorlunda är inte så sympatiskt.

Det blir också tydligt att det fanns en helt annan komplexitet hos Jenny Lind, att hennes osäkerhet och scenskräck tog hårt inte bara på henne själv utan också på hennes närmaste omgivning.

Tyvärr känns det som om det hade behövts lite större insatser från redaktören; vissa stycken upprepas nästan ordagrant på olika ställen, vilket är lite störande. Det finns också formuleringar av typen ”emotionella känslor” och ”stora giganter” som hade kunnat rensas bort – det hade en jubileumsbiografi med mängder av bilder varit värd.