Jag har aldrig förstått mig på skräckfilm. Jag avskyr den där adrenerga känslan av en jump-scare: det sprittande kallsvettiga obehaget, pulsen som skenar. Jag blir rädd varje gång. Jag blir rädd även om jag vet exakt när monstret ska hoppa fram. Och jag kan inte se det njutbara i det. Inför skräcklitteratur, däremot, känner jag […][...]