Sofi Oksanen har gjort det för Estland, Nora Ikstena gör det för Lettland – skriver fram ett underkuvat land genom kvinnors och flickors upplevelser. Modersmjölken spänner över åren då Lettland var införlivat i Sovjetunionen, rädslans och tystnadens år, åren om vilka man äntligen kan tala och skriva.

En mor och en dotter i en växelsång. Egentligen finns där två mödrar och två döttrar, eller tre döttrar, för varje mor är en dotter, även om varje dotter inte är en mor, men de är två som för ordet. Båda inleder från allra första början, den som är bortom det de kan minnas, kan veta. Att födas är att dö en smula. Att födas är en början på ett liv – och på vägen mot det oundvikliga slutet.

Det är poetiskt och obehagligt. Det är fysiskt och svävande på samma gång och personerna är på något sätt ytterst verkliga samtidigt som de är bärare av idéer. De är nära men främmande.

Modern använder sina kunskaper som läkare för att skapa liv åt andra som en botgöring för att hon själv inte orkar leva, och för att hon saknar moderskänslor. Hon är en ängel, en frälserska, ett under – och en mycket ensam kvinna som vandrar i dödsskuggans dal. Hon är fylld av den frihetslängtan som kan bära en genom allt men också förgöra en och hon balanserar ständigt på gränsen.

Dottern, som aldrig blev ammad av sin mor och som växt upp hos sina morföräldrar, får kväljningar av den mjölk som serveras i skolan. (Där har vi modersmjölken såväl bokstavligen som bildligen – den söta, den bittra, den mättande, den frånstötande, den som ger näring och den som tvingas i en.) Hon är fast i ett tvång att vara oklanderlig, eftersom hon inte har några som helst marginaler. Hur annars beskriva tyngden av ansvaret som läggs på ett barns späda axlar? Ansvar för en mor som inte är frisk, ansvar för en mors gärningar i det förflutna med en skuld och skam att bära vidare

Symbolerna och parallellerna fyller texten; där finns en hamster som dödar sin egen unge, obegripligt – eller alltför begripligt i en tillvaro som blivit en trång bur. Där finns också kyrkklockan som förlorat sin kläpp – liksom modern sin tunga, eller sin röst.

Möss och människor. Hamstrar och människor. Men det finns ett slut, ett märkligt, sorgligt, lyckligt slut, och det finns ett hopp om framtiden.