I vårt land finns ett dilemma när det gäller fördelningen av resurser som finns i glesbygden och de resursslukande storstäderna. Många gånger är romaner som behandlar detta tema synnerligen ögonöppnande.
Handlingen i Gränsmark cirklar kring en brevbärares vardag. Hon heter Siv och hennes utdelningslinje sträcker sig längs smala skogsvägar där mobiltäckningen ibland är obefintlig. Hon är ofta efterlängtad och det kommer tydligt fram att hon anser sig utföra ett värdefullt arbete.
Inte alla möten i samband med postutdelningen är behagliga. En man passar på att vräka ur sig rasistiska åsikter och idiotförklara personer som har en annan uppfattning än honom i naturvårdsfrågor. Siv lyssnar, bemöter och när hon åker vidare undrar hon varför han använder henne som en mental slasktratt.
Berättelsen är indelad i tolv kapitel, ett för varje månad under ett år. Smällkalla januari går över i ljusare och varmare årstider för att sedan övergå i mörka november och julförberedelser. Korta naturbetraktelser varvas med låtar som spelas i bilradion. Samhällsaktuella frågor ges utrymme i både Sivs tankar och i de händelser som inträffar.
Ganska tidigt presenteras jag för det som tycks vara den bärande tanken i romanbygget.
Jag hade aldrig förstått mig på dokusåporna på teve. Verkligheten överträffade alltid.
En del kapitel har därför kryddats med dödsfall, bränder och djur som skadas. Siv snubblar in i både det ena och det andra när hon kliver ur postbilen. Aha, det ska föreställa en actionroman, tänker jag och läser vidare. Men när en nyinflyttad konstnär med entreprenörsanda dyker upp, tror jag att historien ska omvandlas till ett putslustigt kåseri. Det håller ända tills ännu en stämningsfull naturscen målas upp som gör att jag får ställa om min läsart ytterligare en gång.
Form och innehåll är förbryllande på många andra sätt. Jag har svårigheter med dialogen, som i stället för att göra bokens människor komplexa, bidrar till att de blir som karikatyrer. Den instoppade detaljen covid-19 omnämns utan konsekvenser. Precis alla fortsätter med handslag, deltar i månghövdade möten på Folkets Hus eller umgås nära med 70-plussare där kaffetåren nyss hällts i koppen. Myndighetsrekommendationer finns inte på kartan.
Antalet teman som betas av är många. Tyvärr sker det med snuttifiering som metod. Politiska motsättningar mellan stad och landsbygd skyndas förbi liksom bilden av hur stelbenta könsroller begränsar livet. Vidare omtalas svårigheterna med Sveriges mottagande av asylsökande och riskerna med att en terrorist kan dölja sig bland de många nykomlingarna. Tidningsdöd och postens minskade volymer konstateras.
Trivialiseringen fortsätter tills boken slutar i en västgötaklimax. Jag vet inte om jag ska förfasas eller skratta när jag inser att allt gick om intet med den utmärkta idén att få läsa om nutiden med en brevbärares ögon. Aino Trosell har nämligen lyckats fint med att balansera både form och innehåll i tidigare romaner. (Längst ned finns en länk om du vill läsa en recension av hennes förra roman.)
Gissningsvis finns det läsare som tycker helt tvärtom än jag. Bokkonsumenter har olika smak, vilket är tur för varje enskild skriven roman och dess författare.
Publicerad: 2020-09-23 00:00 / Uppdaterad: 2020-09-21 19:26
En kommentar
Har nyss läst ut den och har reagerat på precis samma sätt som Lena Nöjd.
#
Kommentera