Recension

: Det främmande barnet och andra sällsamma historier
Det främmande barnet och andra sällsamma historier E.T.A. Hoffmann
2020
Hastur förlag
9/10

Sagor för barn, och för dem som inte är det

Utgiven 2020
ISBN 9789186835477
Sidor 300
Översättare Heidi Havervik

Om författaren

Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) var tysk romantiker och född i Köningsberg. Han var utbildad jurist, men framför allt verksam som kompositör, målare och författare. Till hans litterära produktion hör romanen Djävulselixiret (1816) och noveller som Sandmannen, Nötknäpparen och Don Juan. Hoffmann arbetade även med opera, och flera av hans verk har blivit balett. Katten Murrs tankar om livet är hans sista roman och kom i två delar mellan 1820 och 1822.

Sök efter boken

Till Hastur Förlags utgivning av Det främmande barnet och andra sällsamma historier, har Sten Wistrand, filosofie doktor i litteraturvetenskap, bidragit med ett föredömligt förord. Det är initierat, finurligt, smidigt, informativt – Wistrand är trots allt lektor – och han släpper iväg mig fylld med självförtroende ut i de berättelser som samsas mellan pärmarna.

E.T.A Hoffmann, författaren till de sällsamma historierna, var en mångsysslare. Han kunde skriva berättelser och rita karikatyrer. Han var också litteraturkritiker och inom juridikens värld ägde han aktning. Som ni ser trivdes han i de kreativa domänerna, men för att inte göra mig ovän med någon medger jag att det också inom juridiken krävs en inte liten dos av fantasi. Wistrand knyter förtjänstfullt ihop olika trådar med varandra. Vi förstår snart av vilka Hoffman influerats av och hur de yttre betingelserna under vilka hans verk tillkom såg ut. Förvånad blir jag när jag inser vilka Hoffman bland annat inspirerat: Pjotr Tjajkovskij, Richard Wagner, H.C. Andersen eller varför inte Carl Jonas Love Almqvist.

Tidigt ställs vi inför det inte helt enkla företaget att särskilja rädsla från obehag och framför allt hur det senare ska förstås. För att inte gå vilse vore det kanske enklast att komma underfund med rädslan och dess natur. För mig är rädsla att bli jagad av en division järnrörsförsedda Ungsvenskar med rabies. Hos dem finns varken nåd eller medömkan. Det kan ni väl ändå hålla med om, att det vore något att rädas, även om några av er, sturska som bara den, hade fattat posto – och helt snart stupat. En partiledare skulle senare på frågor svara ”Jag vet inte.”

Vad är då obehag? Jag tänker mig att det är när vi känner igen oss men anar att något inte är som det borde. När vi kliver in i ett rum och ögonblickligen fångar upp spänningar mellan de redan närvarande som strax innan varit inbegripna i ett gräl, eller varför inte när vi förnimmer något vi inte kan sätta fingret på i ett mörkt och dystert kloster.

Vilken berättelse i boken som helst kan användas som gymnasiematerial för att ge studenten en uppfattning om romantiken. I exempelvis berättelsen Automaten framstår det tydligt. Herrarna Ludwig och Ferdinand för med varandra långa utläggningar om musikens väsen. De skydde allt vad automatisk-maskinell framställd ”musik” hette. De ville närma sig musikens inre, så långt som möjligt återskapa de ljud som återfinns i naturen. För att detta ska ske måste det vara en mänsklig hand som hämtar fantasin ur naturen självt, vilket är den mänskliga själen, och för den vidare in i och ut ur instrumentet.

Vetenskapen, ofta psykologin, får klä skott. Vad är vetenskapen om inte ett försök att kalibrera, tygla och systematisera det vi inhämtar med våra sinnen? Vi tänker oss att utan logiken förblir sinnesintryck inexakta och vilseledande. Det vi inte kan förklara logiskt gör oss osäkra och får oss möjligtvis att känna obehag. Om vi stöter på något vi inte förstår lämnar vi det antingen därhän eller tillskriver det en godtycklig mening. Men när denna mening kommer till korta; när man inser dess bristande hållbarhet – vad göra? I Eremiten Serapion ställs detta på sin spets. Känslor och vanföreställningar är för den upplevande lika sanna som något annat.

Det främmande barnet är helt fantastiskt rolig mellan varven, men munterheten blandas med ett vemod som inte går att värja sig emot. Det behöver inte sägas att Hoffmann var en mästare på stämningar och subtila skiftningar i språket som irrar bort en utan att man märker det. En författare vars kvalitéer håller över tid – vi gillar trots allt obehag så länge det är på behörigt avstånd. Å andra sidan är känslan obehag alldeles, alldeles nära.

Att skriva något originellt om en författare som Hoffmann låter sig naturligtvis inte göras. Texter har dissekerats, hans karaktär har diskuterats och människor har obarmhärtigt gått och blivit arbetslösa efter att med den gotiska skräckromantiken som ämne disputerat. Jag lämnar det därhän till förordsskrivaren och andra. Berättelserna av E.T.A Hoffmann förefaller mig emellertid vara väl utvalda och läsningen är understundom myskuslig och sådär trevligt obehaglig som det lätt blir när man läser i fullt dagsljus. Fantasin och uppslagsrikedomen är helt säkert svår att finna annorstädes.

Robert Myhreld

Publicerad: 2020-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2020-09-06 22:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8221

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?