Jag har läst Svante Bäckströms debutroman  Så höjer sig landet som handlar om Anders Andersson med familj i 1700-talets Västerbotten. Anders är en fattig drömmare som avskyr att arbeta. Han är från början dräng men jakten på frihet gör att han tillsammans med sin fru Margareta köper en egen liten stuga med ett stycke mark och skog. Boken handlar om livet i det lilla jordbruket, men framförallt hur Anders gör det mesta för att undvika att jobba – och undvika allt annat som är jobbigt. Istället vill Anders bara drömmande gå runt i skogen.

Jag hjälpte Magdalena med hennes sysslor, även om hon försökt få mig att gå till kvarnen. Det kan vänta till senare, sa jag, för framtiden är oändlig när man lever i stunden.

Jag uppskattar boken för att den spänner sig över en så lång tid, hela Anders vuxna liv, och för att boken tar tid på sig att berätta historien. Det är en behaglig takt i språket då boken vågar vara långsam, nästan lite långtråkig ibland, precis som ett liv är. Samtidigt kan boken helt plötsligt bli spännande när livets tvära kast även drabbar Anders. Jag tyckte också om att boken är skriven i jag-form, då jag upplever att det är sällsynt för de romaner jag läst som utspelar sig i en historisk tid. Det var fint att på riktigt komma in i tankarna hos någon som levde på 1700-talet, även om de tankar och reflektioner som Anders har var väldigt lika de resonemang som många av oss har idag. Funderingar som handlar om skogens värde och hur naturresurser brukas i allt för snabb takt. Funderingar om det är möjligt att bryta sig ur de ideal som talar om för en att man bara ska jobba mer och mer, även om man klarar sig som det är… Kanske är det författarens egna grubblerier som fått plats i boken, eller så har de plats där för att det är funderingar människor länge haft. Förmodligen en kombination av båda.

Det bästa i boken var nog Anders förstfödda barn Stina. Jag älskade verkligen Stina. Även om man bara fick följa henne utifrån hennes pappas blick, så förstod man hur hon tänkte, hur hon ville bryta sig fri från rådande ideal. Det som sedan hände med Stina i slutet av boken var också det allra sorgligaste i den här historien. Aj, vad det gjorde ont att läsa…

Vi gick allt oftare ut i skogen tillsammans. Jag visade henne spår och tecken, skogens alla hemligheter, och sa att detta måste finnas kvar, detta måste vi bevara så att vitterfolket kan fortsätta att ge av sina gåvor. Om det slog rot i henne skulle det åtminstone leva vidare i tanken, och så länge idén bevaras finns möjligheten att den åter tar form i världen.

Avslutningsvis vill jag skriva att det vart en fin bok som rekommenderas!