Henrik Brandão Jönssons senaste bok har ett tydligt koncept: att presentera sju länder utifrån de sju dödssynderna. Det de sju länderna har gemensamt är att de alla tillhör den så kallade lusofona världen, alltså den portugisisktalande. Sex av dessa länder är alltså före detta kolonier och det sjunde landet är den forne kolonialmakten Portugal.

Enligt Brandão Jönsson är det alltför få som är bekanta med de här länderna, jämfört till exempel med den anglofona världen. Det har han ju rätt i, i alla fall om vi ser till vår västerländska del av världen.

Därför tar författaren oss genom, till att börja med, frosseri i Goa, vällust i Mocambique, girighet i Macao och högmod i Timor-Leste. Efter att ha läst bokens fyra första kapitel, känner jag då dessa fyra länder bättre än jag gjorde innan? Mja, kanske lite smått.

Brandão Jönsson skriver bra och språket flyter på och dessutom märks det att han har läst på. Men tyvärr blir känslan mer att så mycket som möjligt ska stressas igenom, än att boken ger olika pusselbitar som får landa och tillsammans skapa någon slags bild eller känsla. Det blir mer som att läsa en hurtig resebroschyr som ska rymma det mesta inklusive ett kort stycke om landets historia, lite läcker mat, något om politiken kanske, och så vidare. Det blir för mycket olika trådar som inte knyts ihop.

Men sedan händer något i kapitlet om vrede i Angola. Här får vi olika pusselbitar som faktiskt trillar ner till något som blir en slags fördjupning av landets bakgrund. Det blir ett kapitel som ger lite mer än korta möten där författaren strax kastar sig in i en taxi för att snabbt dra vidare. De olika trådarna passar ihop och blir till en väv.

Sedan återstår lättja i Brasilien och avund i Portugal. Även dessa två kapitel fungerar bättre och är mindre stressade än första halvan av boken. I alla dessa tre sista av bokens kapitel – Angola, Brasilien och Portugal – behandlas och problematiseras slavhandeln på ett sätt som får ses som förtjänstfullt i en bok som väl inte är tänkt att den ska vara alltför tung eller komplicerad.

Det jag allra mest saknar i boken är att få kliva ur vår inpräntade koloniala blick på historien. Den där blicken där människorna som bodde på platserna som vi sedan kolonialismens intåg har lärt oss att kalla för Goa, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola eller Brasilien, blir osynliga.

Den transatlantiska slavhandeln tas som sagt upp, men ingenstans finns något som egentligen påminner om att de här platserna inte låg öppna och väntande på att bli besuttna av några européer när portugiserna bestämde sig för att stjäla dem från deras ursprungsbefolkningar. I Goa får vi veta att medelklassens (läs kolonisatörernas) tjänstefolk (läs de koloniserade) skapade fantastiska maträtter när de började kombinera råvaror och kryddor från sin egen kultur med kolonisatörernas. Nåt mer får vi inte veta om dessa människor, som i och med kolonisationen blev tjänstefolk. Endast när vi är i Brasilien nämns något om någon urbefolkning, men utan att vi får veta något om dem. Det är som om de aldrig har funnits.

Det finns en hel del intressant i Där solen aldrig går ned, men för att vilja vara en bok som handlar om ett antal länder vars gemensamma nämnare är deras före detta kolonialmakt, så saknar den bakgrund om de människor och kulturer som den kolonialmakten byggdes på.