att ”komma” till skriften är en fusion, en sammansmältning, om det finns någon ”påverkan” från min sida är det i en sorts ”position”, en passiv aktivitet som om jag sporrade mig själv: ”släpp taget, låt skriften komma, låt dig genomfuktas, sköljas, slappna av, bli en flod, släpp allt, öppna upp, lös upp, öppna slussarna, rulla, låt dig själv rulla…”

Att komma till skriften är till sidantalet mycket tunn, men ändå mycket att bita i. Hélène Cixous skriver om sin relation till skrivandet – hur obegripligt det än är att det är möjligt att skriva – i en essä där varje formulering har modellerats fram med poetens intensitet.

Du kan glömma minsta försök att skumma dig fram till essensen, här är det endast närläsning som leder någonvart och även då bör du rikta in dig på att återvända och läsa texten många gånger för att upptäcka, om inte allt så förhoppningsvis ändå mycket. Skrivandet, modet, livet – alla levda erfarenheter, alla maktstrukturer att ingå i. Allt hänger ihop, allt påverkar skrivandet, allt mynnar ut i skrivandet.

Stilen som texten antar, typisk för Cixous, etablerades redan innan den här essän publicerades första gången 1976. Det är alltså hennes Écriture féminine det handlar om, som hon mer ingående förklarar i essän Medusas skratt. Som professor, teoretiker och filosof hade Cixous ett behov av att kliva bortom det manliga språket som präglar institutionerna, samhället och litteraturen. Cixous vägrade att låta sitt skrivande begränsas på det sättet och etablerade i stället det som hon kallar den kvinnliga skriften.

Nu får vi för första gången genom Sara Gordans översättning läsa Att komma till skriften på svenska. Förutom alla vindlande språng och suggestiva paralleller finns där även en hel del ordlekar där det franska ordet spelar på dubbla betydelser. I stället för att försöka tvinga in krystade krumbukter som inte klarar av samma volter i svenskan har Gordan i de fallen valt att helt sonika förklara de franska betydelserna. Gott så.

Jag plockar upp de 54 sidorna och inbillar mig till en början att det här tar jag mig igenom på en dag eller två – men så blir det såklart inte. Ibland får jag känslan av att Cixous inte bryr sig särskilt mycket om ifall jag, läsaren, ska kunna ta till mig det hon skriver. Kanske skriver hon mer för att få ut och ner det som hon behöver uttrycka, snarare än vad hon tänker att läsaren behöver?

I vilket fall som helst dras jag ändå in i texten och det hjälper att den har en tydlig rytm. (Poesin, igen). Jag bestämmer mig för att inte haka upp mig på det som är oklart utan bara låta texten och rytmen dra mig in, och låter mig omslutas av det där flödet som fascinerar även när jag inte begriper. Jag får återkomma igen istället, och igen –

Som om jag levde i direkt kontakt med skriften, utan mellanled. I mig finns sången som så snart den släpps ut blir till språk: en ström som omedelbart blir till text. Inga avbrott, ljudmeningar, sångljud, blodsljud, allt är alltid redan skrivet, alla meningar är framkastade. Om jag senare stiger ur mina vatten droppande av njutning, om jag går längs mina flodbankar, om jag betraktar mina fiskdrömmars parningslek från kanten, så upptäcker jag de oräkneliga figurerna de skapar i sin dans: räcker det inte med att våra kvinnovatten flödar för att våra vilda och befolkade texter ska skrivas utan beräkning? Vi är i skriften som fiskarna i vattnet, som meningarna på våra tungor och förvandlingarna i vårt omedvetna.