Recension

: Liktjuven
Liktjuven Robert Louis Stevenson
2017
Hastur förlag
7/10

Skumraskaffärer med lik

Utgiven 2017
ISBN 9789186835361
Sidor 45
Orginaltitel The Body Snatcher
Översättare Arthur Isfelt
Först utgiven 1884

Om författaren

Robert Louis Stevenson (1850–1894) är mest känd för Skattkammarön (1883) och Dr. Jekyll och Mr. Hyde (1886). Förutom romaner skrev han även reseskildringar. Enligt UNESCOs Index Translationum är Robert Louis Stevenson världens tjugosjätte mest översatta författare.

Sök efter boken

Septicflesh – infekterat kött – dyker upp som ett förslag på Youtube. Också lite oklart varför just Septicflesh dök upp, men algoritmernas vägar äro outgrundliga. The Vampire from Nazareth framförs med en orkester värdig vilken Richard Wagner-opera som helst. Den där Wagner verkar för övrigt ha varit en tönt. Bandmedlemmarna tar sig nog ett uns för mycket på allvar. Deras utstyrsel får vilken Joakim Brodén som helst att se rimlig ut. Nej, jag skojar. Sabatons sångare ser aldrig rimlig ut på scen. Jag hade precis läst klart Robert Louis Stevensons Liktjuven och tänkte att de däringa algoritmerna ändå har lite väl god koll på vad man har för sig också under läslampan. Även om inga vampyrer (ens från Nazareth) flaxar runt bland meningarna.

Stevenson är naturligtvis mest känd för Skattkammarön och Dr Jekyll & Mr Hyde, men lämnade efter sig en inte oansenlig samling av prosa och lyrik. Liktjuven är ingen omfattande sak. 45 sidor hinner man ju med även om man som en annan är en dagdrivare av bästa sort. Handlingen är inga konstigheter: Några föreläsande och handledande doktorer i Edinburgh behöver lik att dissekera på sina lektioner. Eleverna suktar efter att skära i kött. Problemet är att det var (i slutet av 1800-talet), och väl fortfarande är, en rätt okristlig sak att skära i döingar. Liken – preparaten – fick införskaffas på de mest skabrösa vis. Skumraskaffärer innan gryningen; dött kött och leder och likleenden mot guld. Inga frågor, än färre svar.

Det hela berättas i efterhand. Ett oväntat möte på ett litet krypin till pub utspelas. Minnen rivs upp, saker insinueras och herrar störtar ut i det av mörker omslutna regnet. De som förblir kvar med sina ölstop funderar mycket, samtalar än mer och vandrar sedan hem till sitt för att konstruera en egen version av det skedda. Varför hade dessa två herrar fulla med mysterier och hemligheter reagerat som de gjort när de stötte på varandra?

Stevenson målar upp miljöer och mejslar fram stämningar som gör läsaren mottaglig för berättelsen. Jag är nu ingen van likuppgrävare, men ungefär så här tänker jag mig att det går till. Natt, månsken och sendrag i skuggan av korset.

När min död inträder donerar jag gärna den kropp som en gång varit jag till vad nu man vill göra med den. Beundra njuren, skära i ögonen, dinera på ryggmuskulaturen. Å andra sidan är det inget fel i att jordfästas och bli likmaskars skafferi.

Det sägs att herr Stevenson funderade länge och väl på att ge ut boken. Han var själv äcklad av den. Jag antar att herr Stevenson var lite av en finsmakare. Är man kräsen blir man utan.

Robert Myhreld

Publicerad: 2020-08-05 00:00 / Uppdaterad: 2020-08-05 00:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8188

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?