I Hebert Abimorads senaste diktsamling rör sig allt med lätta steg över torget: människorna, betraktelserna, orden.

Med minimalistisk stil, med tre rader placerade högt upp på varje högersida och omgivna av gott om vit boksida, målas torget fram: ”torget är en cyklisk mittpunkt”. Den cykliska mittpunkten, torget, gestaltas genom dikter som tar formen av rektanglar. Platsen mellan rektanglarnas fyra hörn fylls upp av ord tillsammans med mellanrum.

Trots att ”underlaget är av betong” så är det lätt att andas i de här dikterna, för de rör sig hela tiden framåt med lätthet, utan forcering: ”han ligger stilla”, ”något faller ur en ficka”. Här finns inget behov av att klampa fram eller ryta eller göra sig till med några stora, svulstiga ord eller chockerande påståenden. Istället finns en tillit till att läsarens nyfikenhet ska räcka till och att dikterna är nog i sig.

Vi får se att ”en vagabond sover”, ett ”löv faller” och att där finns ”en rörelse som liknar ängslan”. Det är med sådan lätthet som torget ”uppmanar till ständig förändring”. Även om torget också innehåller ”tårgas”, ”bönfall”, att ”en hund skäller” och ”en explosion”, är det ändå lättheten i språket som präglar dikterna genom hela boken och vi får landa i stunder som ”ögonblicken där eftermiddagen gömmer sig”.

Invaggad i det här lätta språket läser jag:

på torget är vi ödesbestämda utan skugga utan sol
rörelsen håller på att försvinna
trevande tar sig människorna framåt utan att snubbla

Och det får mig att undra om det är jag som betraktar torget eller om det är så att vi alla har blivit en del av det, av (det betraktade) torget. Eller är det bara så att vi först nu får syn på hur det hela tiden har varit, att vi hela tiden varit en del av konstruktionen, av torget, av världen, snarare än att vara de självständigt tänkande och väljande individer vi tror oss vara?