Recension

: En etta på Nybroplan
En etta på Nybroplan: Om livet i Dramatens skådespelarloger Eva Redvall
2020
Carlssons
8/10

Teatervardag

Utgiven 2020
ISBN 9789189063099

Om författaren

Eva Redvall är pensionär efter ett långt yrkesliv som journalist. I närmare fyrtio år var hon anställd på Sydsvenska Dagbladet med stationering i Stockholm och nöjes- och kulturbevakning som huvudinriktning.

Sök efter boken

Vid Nybroplan i Stockholm ligger Dramaten, eller Kungliga Dramatiska Teatern, som den egentligen heter. En snirklig gräddbakelse med gulddekor, ett mytomspunnet marmortempel där 1900-talets svenska skådespelarelit passerat revy. En drömvärld men också en mycket påtaglig vardag för ett stort antal människor. I En etta på Nybroplan är det livet i logerna som står i centrum, dessa rum som är arbetsrum och vilorum, andra hem och transithallar. Där det sminkas på och av, motläses repliker, dricks vin med vänner, nattas barn, görs armhävningar och allehanda talövningar, mediteras och bes till Gud.

Eva Redvall har intervjuat ett stort antal skådespelare om hur de ser på sina loger, hur de använder dem och hur de för övrigt rör sig i huset och förbereder sig inför föreställningar. Hon har också letat i skådespelarbiografier efter information från tidigare decennier och använt sig av inventarieförteckningar och bokföring som finns i Dramatens arkiv för att få reda på så mycket som möjligt om vem som huserat var och när, följt ombyggnationer, omnumreringar och möbler som flyttats genom huset. En teaterhistoria utifrån andra parametrar, fylld av fotografier, de flesta av Kent Hult, där man kan se hur interiörer förändrats men detaljer bestått.

Beskrivet så låter det lite splittrat men extrema nörddetaljer, som vilka standardkulörer som ligger närmast de som valts vid den senaste stora renoveringen eller hur mycket locktångsvärmarna kostade då de installerades, samsas bra med personliga skildringar av nojor och ritualer, om harmoni och slitningar mellan de som delar loger samt anekdoter om äldre tider och seder. Det är mer ordning och reda nu, mer kontroll, på gott och ont. Somliga längtar tillbaka till något annat, andra trivs mycket bra.

Kapitlen är korta och de flesta utgår från en specifik skådespelare men ibland är det mer övergripande teman – som sminkning, påklädare eller husdjur – som står i fokus. Det är lättläst och väldigt hemtrevligt, med en blandning av stor respekt för de som intervjuas och en vilja att visa dem som så ”vanliga” som möjligt.

Det är få skådespelare som har egna loger och så har det alltid varit. De flesta delar rum med minst en kollega, ibland i decennier, ibland nya ansikten varje säsong. När man går i pension blir man av med sin loge men många är de som stannat kvar – eller kommit tillbaka, eftersom många arbetar långt upp i åren. Det talas mycket om hänsyn – när man delar loge måste man samsas, kompromissa och visa hänsyn. Och man behöver ha en liknande syn på sådant som ordning kontra kaos.

Om man är ute efter saftigt skvaller är det inte här man ska leta. Eva Redvall må vara journalist men det är absolut inte rubriker hon jagar, utan vardagen på teatern. Visst har det festats i logerna, visst har kärleksaffärer såväl inletts som avslutats där, visst har det funnits konflikter och stora utbrott men det får ett mycket begränsat utrymme.

Det är en snäll bok, inte granskande journalistik. #metoo nämns, liksom #tystnadtagning, i förbifarten, någon rad om att sexuella övergrepp ”naturligtvis” förekommit och att det fanns en risk att som skådespelarbarn tillbringandes mycket tid på teatern råka ut för något. Detsamma vad gäller missbruk – några meningar här och där, mestadels utan att nämna några namn. Ibland känns det som om det är lite väl varsamt, medan annat förklaras i kapitlens slutnoter – där källhänvisningar finns amt samtliga föreställningar som nämns i texten förses med årtal och regissör.

Ja, det är så snällt att det känns som om den största kritiken skulle kunna riktas mot hundägarna som trotsar djurförbudet i huset och smugglar med sig sina pälsklingar.

Jag får en känsla av att hon njuter lite extra när hon nämner ”skvallret” (internradion som sänder ljud från scenerna och inspicienternas kallningar till repetitioner och föreställningar), ”dödskorridoren” (logekorridoren som ligger närmast scenen och traditionellt betraktas som lite finare och en ärebetygelse att få en loge i) och andra mer interna begrepp men jag tolkar det som ett uttryck för den egna kärleken till teatern och en önskan om att få fler att dela den och det tycker jag att hon lyckas bra med.

Saga Nordwall

Publicerad: 2020-07-24 00:00 / Uppdaterad: 2020-07-23 14:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8176

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?