Sjóns senaste roman utspelar sig under efterkrigstidens Island, där vi följer Gunnar Kampen från hans allra första minnen fram till den unge mannens tidiga bortgång. Han befinner sig då på ett tåg i England, på väg till en nationalsocialistisk konferens.

Boken består av koncisa nedslag, som minnesbilder. De får mig att tänka på Svart på vitt, ni vet det där teveprogrammet på 80-talet med svartvita fotografier där berättarrösten lägger lager på lager av information om personerna och detaljerna på fotot. (För en dåtida rastlös tonåring var hela konceptet helt obegripligt, såklart.) Nåväl, tonen i Sjóns bok är en helt annan och berättarrösten ger oss inte lika fyllig information som i det gamla teveprogrammet, men det där att göra väldigt specifika nedslag och utifrån dessa bygga upp en berättelse blir effektfullt i Rågblont hår, grå ögon.

Romanen är indelad i tre delar, där den första återger de tidigaste barndomsminnena med en något distanserad röst. Bilden växer fram kring en ung pojke som intresserar sig för grannens cykelverksamhet och som i unga år förlorar den far som han i viss mån är rädd för. En pojke med en ensamstående mor som kämpar för att få ekonomin att gå ihop men med samhörighet och omtänksamhet i syskonskaran. En pojke som när han konfirmeras redan har börjat forma egna, inte allmänt accepterade åsikter.

Bokens andra del utgörs helt och hållet av korrespondenser: Gunnars brev till mor och syskon när han är på resa, brev till tidskrifter samt brev till en fängslad farbror och andra nazistiska inspiratörer. Precis som i den första delen av boken är det även här helt upp till läsaren att fylla i det sammanhang som binder samman de olika nedslagen och den unga människan Gunnar Kampen och hans utveckling.

I den tredje och avslutande delen av boken kommer vi ännu lite närmre Gunnar som person. Kapitlen är fortfarande avskalade och avskilda från varandra men vi får ta del av mer av den nu unga vuxna Gunnars känslor och tankar. Vi får också veta vad det är för sjukdom som knappt ens nämns i förbigående i ett av breven, benmärgscancer. Att hans liv ska bli kort känns därmed förutspått. Men Gunnar brinner för saken och gör vad han kan, utifrån sitt perspektiv, för sitt land.

Upplägget med koncisa nedslag som nästan helt saknar kontext resulterar i en bok som överlämnar analys och värderingar till läsaren. Genom att först ge mycket vaga ledtrådar och först längre fram ge små pusselbitar till förklaringar (om alls), blir läsningen till ett slags pussel som i viss mån läggs baklänges. Det är en kort bok, men för att den ska ge behållning behöver den läsas uppmärksamt.