Sommaren 2019 håller tillvaron att krackelera för relationscoachen Ebba. Hon som tidigare skrivit böcker om hur en håller förhållanden vid liv och varit en bejublad föreläsare har efter en ganska smutsig skilsmässa och ett kortare stormigt förhållande med en bedagad popartist endast sporadiska jobb som korsordskonstruktör.

Men slumpen gör att hon får chansen att skriva en artikel om livslång kärlek. Ebba beger sig till Bjärehalvön för att intervjua den 79-åriga Veronika, en änka efter ett 60-årigt äktenskap.

De båda kvinnorna finner varandra och en fin vänskap över generationsgränserna växer fram. Däremot går det sämre med artikeln. Det bästa med Veronikas make verkar vara att han inte pratade så mycket… Dock skymtar en annan kärlekshistoria fram. Veronika drömmer fortfarande om den tjusiga, konststuderande yngling hon förälskade sig i 1955.

Och där befinner sig parallellhistorien. Den sjuttonåriga Veronika sommarjobbar på sin mors pensionat tillsammans med sin mer erfarna, utåtriktade kusin Francie. Kusinen har dock fullt upp med att jämföra sig med Marilyn Monroe i spegeln.

Bin har invaderat pensionatet och där checkar även tidigare nämnda konststudenten vid namn Bo in. Han har vunnit en tävling och ska inhysas på panget i ett par veckor för att jobba med en skulptur. Både Francie och Veronika börjar svärma för honom och snart börjar en förälskelse blomstra mellan den blyga violen Veronika och den mer försigkomna Bo.

Tillbaka till 2019 där Ebba kämpar med att komma över sin skilsmässa samt inte gå under av att ha blivit brutalt dumpad av den gamla popstjärnan och tillika hennes kollega på radion. Medan hennes liv rämnar verkar både hennes ex-mans och dito-snubbes liv lyckligt rulla på. Ebba grubblar och grämer sig.

År 1955 fortsätter kärlekssagan. Ebba våndas över att börja på hushållsskolan till hösten. Kanske vill hon ha ut mer av livet. Men vågar hon följa Bos äventyrliga planer?

Det finns böcker som dröjer kvar i både själ och kropp efter avslutad läsning. Tistelhonung är en sådan bok. Dels för att de bägge huvudkaraktärerna Veronika och Ebba blir så levande för mig. Deras tillkortakommanden och blottor beskrivs och de är nog ganska medvetna om dem själva. Jag månar om dessa kvinnor, och vill att de ska få det de söker eller snarare behöver.

Det handlar om att författaren så skickligt mejslar ut dessa porträtt på ett ytterst levande och mänskligt vis. Jag identifierar och känner med dessa kvinnor. Men också för att slutet var öppet. Vad hände sedan? Jag tror och vill att det ordnar sig. Kommer det ingen uppföljare så drömmer jag ihop den.