Recension

: Allas lika mellangärde
Allas lika mellangärde Sara Granér
2020-02
Galago
9/10

Lekfullt, skarpt och underbart tramsigt

Utgiven 2020-02
ISBN 9789177750932

Om författaren

Sara Granér är född 1980 och bosatt i Malmö. Hon har gått serieskolan vid Kvarnby Folkhögskola och är med i seriekollektivet Dotterbolaget. Sara Granér är publicerad i bland annat Dagens Nyheter, ETC och Tidningen Vi och har haft utställningar i Tokyo och Rom. Bokdebuten, Det är bara lite AIDS, kom 2008.

Sök efter boken

Sara Granérs dramatiska teckningsstil och fyndiga ordlekar är välbekanta nu, men jag är långt ifrån att tröttna. Där Katze här på dagensbok.com älskade hennes förra bok (Blixt från oklar himmel) utan några reservationer, så kunde kanske jag känna att formen i den ibland tog udden av innehållet. Med Allas lika mellangärde har har Granér kombinerat ordlekarna i Blixt från oklar himmel med den groteska och oförutsägbara humorn från till exempel Det är bara lite AIDS, och resultatet är lysande. Yviga teckningar med starka färger och grova penseldrag används för att illustrera ordvitsar, förvrängda ordspråk och förvanskade uttryck.

Bilderna är alltid humoristiska, och det räcker långt, som bilden på en iller tillsammans med frasen ”natural born iller”, eller bilden på mörka stormmoln ovanför en ugn som står övergiven på en gräsplätt – ugn i stormen! Men ofta innehåller bilderna mer än bara tramsig ordvitshumor. (För tydlighetens skull: jag ÄLSKAR tramsig ordvitshumor.) Men visst finns det ytterligare en dimension till exempel i bilden på en familj som möts av en polis med hund och ficklampa, mot en bakgrund av långsträckta vägar och taggtrådsstängsel, tillsammans med texten ”nöden har inget leg”. Eller i skissen av jesus på korset, mitt i en matvaruaffär, med texten ”Jesu död och Lidl”.

Ofta är de politiska budskapen lätta att tolka, och innehåller kritik mot till exempel inhuman flyktingpolitik, eller ett samhälle som bygger på ohållbar konsumtion. Teckningen av påpälsade figurer som åker i en rulltrappa där väggarna är affischerade med stora bilder på bajskorvar, tillsammans med ordet ”marknadsavföring” är till exempel inte särskilt subtil, men inte mindre relevant eller underhållande för det.

Bitvis är buskapet mer oklart, och bjuder in till tolkning. Som när ett stort skrikigt ”Hundra lår av ensamhet” i vitt och orange illustreras med en ödslig bild av en person som går längs en lång charkdisk med stora extraprisstjärnor. I diskarna ligger paket efter paket med inplastade avhuggna lår. Det är oklart om de kommer från människor eller djur, och det är oklart om bilden kritiserar köttätande, konsumtionssamhället, vill säga något om ensamhet, eller bara leker med ord utan djupare innebörd. Och det är i de bilderna som Granér är som allra bäst, för alldeles avsett syftet med bilden så väcker den något mer hos mig som läsare, efter det första förtjusta fnissandet åt ordvitsen. En eftertanke eller en igenkänning eller bara ett andra skratt när jag ser att skämtet hade en nivå till.

Något som alltid imponerar mig när jag läser Granérs serier är hur uttrycksfulla bilderna är. De är grovt tillyxade, med mycket liten hänsyn till sådant som perspektiv eller anatomi – till exempel är det tämligen godtyckligt hur många fingrar hennes figurer har, och de är inte sällan vända med huvud och rumpa åt samma håll. Orden som illustrerar teckningarna är lösryckta och lakoniska. Men trots det – eller kanske just därför – kan Granérs typiska gula antropomorfa varelser vara allt från ömkansvärda till kärleksfulla eller skräckinjagande.

Visst finns det en bild här och där som jag inte riktigt förstår poängen med, eller som inte får mig att varesig skratta eller tänka något särskilt, men egentligen har jag knappt något negativt att säga. Allas lika mellangärde är en av mina favorittecknare i absolut högform. Rent frånsett att jag inte kan välja en favoritteckning i det här albumet, så är det bilden på en avmätt figur i backslick som sneglar bort mot en giljotin, över texten ”Brat och straff”. Eller kanske den uppenbart ångestridna fisken med stirrande ögon, över texten ”A fish called Vånda”.

Katie Collmar

Publicerad: 2020-07-10 00:00 / Uppdaterad: 2020-07-13 07:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8162

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?