Recension

: Alltid hejdå
Alltid hejdå Alma Thörn
2020
Galago
8/10

Finurlig serieroman om skilsmässa

Utgiven 2020
ISBN 9789177751014
Sidor 317

Om författaren

Alma Thörn (f. 1992) är utbildad vid Umeå Konstskola och Serieskolan i Malmö. Hon debuterade år 2020 med serieromanen Alltid hejdå.

Sök efter boken

– Jo men det kommer ju att gå fort.
– Lätt för dig att säga. Du fattar ju ingenting.
– Jo, det gör jag faktiskt. Och jag vet också att det blir kul när du väl är där.
– Jamen… det är som att jag bara far fram och tillbaka hela tiden! Som att jag är nån slags fågel typ.

Alma är på flygplatsen i Umeå och hennes mamma tar avsked inför de kommande fem veckorna de ska vara åtskilda under sommarlovet. Alma ska åka till sin pappa på västkusten. Året är 2004.

Det är så lagom roligt att vara ifrån sin bästis. Hon har åtminstone öron som fungerar till skillnad mot de vuxna. Men i packningen finns ett välfyllt brev från vännen och flera kommer att fara genom Sveriges avlånga land denna sommar.

Serieromanen Alltid hejdå handlar om Alma. Hon är tolv år och fylld av ovisshet. Fem veckor känns som en evighet. Vid resan till pappan säger farmor till henne att hon inte ska sjåpa sig och ”Spara tårarna.”

Breven från bästisen är efterlängtade och i skrivandet av returbreven får Alma utlopp för sin frustration. Hon har tack och lov tillgång till ytterligare en vänlig själ som tar henne under sina vingar. En av föräldrarnas ungdomsvänner är konstnär och tar med henne till ateljén, konstnärsbutiken och till ett galleri i Gerlesborg.

I ett annat tidsplan befinner vi oss på 1970-talet. Hemma på vinden när hon hämtade resväskan inför resan fann Alma en dagbok som mamman skrivit, som hon lät åka med i packningen utan att nämna det för någon. I dagboken får hon följa mammans tankar från tonåren. De innehåller längtan efter att äga ett par Gul & Blå-jeans. Andra ord beskriver ilskan över föräldrar: ”Dom är bara så dumma i huvet!” Men där finns härliga ljuspunkter som lyckan av att lyssna till Dylan-skivan Visions of Johanna. Plus en bästis som är guld värd.

Romanen skildrar vuxna som lider av en utomordentlig brist på lyhördhet. Föräldrarna på 1970-talet liksom föräldrarna trettio år senare tycks vara fullt upptagna av sina egna processer. Almas stunder med konstnären Tora är undantaget. I umgänget med henne får hon lätta sitt hjärta och behöver inte tänka på vem hon är hos. Något eget växer fram i penseln hon nyss fått i sina händer. Det är skönt att inte behöva fyllas av slitningen mellan mamman och pappan.

Bilderna ger eko av en tid som vi inte längre befinner oss i. Dagböckernas skrivstil, breven med handskrivna adresser och frimärken är fint återgivna. Sommaren går i ljusgrått. Blickar riktas mot klipphällarnas granit och havet som möter himlen. Molnen är grå och tjocka. Melankolins färg måste vara ljusgrå, tänker jag.

Trots Almas känsla av att vara en fågel typ, blir sommaren inte helt olidlig. De vuxna är inte några dygdemönster men erfarenheterna som görs under sommaren ger möjlighet att utveckla nya band till familjens vuxna. Men mest kanske hon hittar en kanal till sitt eget inre. Några ord förenar henne med mamman som också en gång haft huvudet fullt av grubbel. Allt kommer att bli bra.

Lena Nöjd

Publicerad: 2020-07-01 00:00 / Uppdaterad: 2020-06-30 23:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8153

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?