Recension

: Tänk som ett träd
Tänk som ett träd Jacques Tassin
2020
Bakhåll
9/10

Inte en bok om dendrofili

Utgiven 2020
ISBN 9789177425380
Sidor 130
Översättare Astrid Hjort

Om författaren

Jacques Tassin är en fransk forskare inom växtekologi. 2020 kom en svensk översättning av Tänk som ett träd. Han har också skrivit några böcker om växter.

Sök efter boken

I ett av de hus jag växte upp i fanns det alldeles i anslutning till tomten något jag kallade Döda skogen. Gården, som hette Freden, arrenderades från släkten Alströmer, ägare av mark och gårdar i Östad Säteri en bit utanför Alingsås. Jonas Alströmer är släktets urfader och adlades under det namnet. Han föddes i slutet av 1600-talet och dog 1761. Han har missvisande tillskrivits den ärorika bedriften att introducera potatisen i Sverige. Istället grundade han sin förmögenhet på bland annat textilindustrin och var en av förgrundsgestalterna för dess etablering i landet. Idag står han med synnerligen välsvarvade vader på ett litet torg i Göteborg och i Alingsås finns en imposant byst.

Hur som helst, alldeles i det jag såg som mina domäner fanns det alltså en skog som var död. Den stod i snörraka linjer och hade formen av en rektangel. En gång fann jag i dess kompakta mörker ett litet rovdjurskranium. Kanske var det lämningarna av en förvildad huskatt, men mer troligt var det vad som blivit kvar av den sista sabeltandade tigern. Idag är det min bestämda åsikt att den dog av samma anledning som skogen. Träden var nämligen så tätt planterade att solljuset inte kunde tränga igenom. De bar aldrig löv, de var sinnebilden för det icke-levande. Sen är jag varken jägmästare eller vetenskapsman, så vad vet jag.

Bredvid döden växte en magnifik ek. Min far hade med livet som insats i en högt belägen gren fäst en gunga åt oss barn. Samma gren som man utan vidare konstigheter skulle kunna hänga sig i om andan föll på. För några år sedan, nu i respektabel mannaålder, var jag där. Döden syntes inte, den var uppsliten och borta. Eken stod kvar, men gudskelov hängde där ingen och dinglade till glädje för de korpar som höll till i området.

Förlaget Bakhåll har gjort det enda rätta och givit ut Tänk som ett träd av fransosen Jacques Tassin, översatt av Astrid Hjort vilket ju i sammanhanget är ett fint sammanträffande. Herr Tassin gillar träd. Herr Tassin gillar träd väldigt mycket, men har också skrivit böcker om växter. Vad jag vet finns dessa inte översatta ens till engelskan.

Det är en fantastisk bok, en både mysfilosofisk och stundom allvarligt hållen bok. Den vilar tryggt på en notapparat om 188 fotnoter. Vi finner Henri Bergson, men också Victor Hugo, Robert Musil, Robert Dumas, Maurice Merleau-Ponty, Charles Darwin och allehanda – för mig okända – konstnärer, filosofer och vetenskapsmän. De sistnämnda förekommer tätt i det avslutande kapitlet om hållbar tillväxt. Träden har naturligtvis en central roll, men han skriver inte slentrianmässigt om dess roll som ”jordens lungor”.

Istället pekar han ut betydelsen träden kan ha i andra sammanhang och särskilt som förebild för framtida vetenskapliga och tekniska landvinningar inom området. Lite slentrianmässigt och förutsägbart förekommer den del av civilisationskritiken som riktar in sig på vår förmåga till förströelse, eskapism, helt enkelt det som upptar vår uppmärksamhet. Det där vet vi om, men vi är moderna, alltför moderna. Och kritiken riktar sig hur som helst in på en minoritet av världens befolkning som har det tillräckligt välbeställt på det materiella planet.

Bokens själ är emellertid något annat, något mer organiskt-poetiskt. Den skakar liv i det introspektiva ögat hos läsaren som förhoppningsvis ser att du stundom också måste blicka utåt. Ja, än mer – att du nästan hela tiden måste se annorstädes än åt det absolut ögonblickligas håll; det göromål som just är vid handen behöver inte alltid tillägnas all vår uppmärksamhet. Det är så fantastiskt vackert. Texten är mjuk som mossan, mystisk som grålaven, talande som Lavskägge. Om växterna skriver han, att de inte kan

förnimma på avstånd, de är ”blinda” och ”döva”, de har inte förmågan att uppfatta rummet, men deras sensoriska precision vad gäller taktila och kemiska stimuleringar är häpnadsväckande. De mottagliga ytor som växterna har registrerar det som vi inte kan uppfatta: svaga vibrationer från ett pyttelitet objekt, levande eller ej, som rör sig, molekyler som svävar i luften, flödet av fotoner som solfontänen slungar ut, vattenmolekyler som glider fram i tystnad, etcetera. Föga av det som pågår i omgivningen undgår växterna.

Ni ser själva.

Han skriver att träden inte upphör med att ”skicka oss tecken”, att ”under hela mänsklighetens utdragna historia är det via träden vi har varit sammanflätade med världen.” Trädet som entitet kontextualiseras, placeras i förhållande till människan. Fast där tar jag fel, inser jag. Det är precis tvärt om. Han pekar ut hur ”andliga universum är ett universum fullt av träd”. Tänk Yggdrasil, Asvattha, Dafne och lagerbärsträdet.

Det är kanske andemeningen, den att vi förlorat kontakten med trädet och inte ser dess fantastiska konstitution. Som det står i bokbeskrivningen är trädet ”som en levande hinna som omsveper sin döda kärna”. Hinnan är då bladen, barken och rotsystemet därunder marken. Trädet ger vida mer än det tar emot och är fullständigt i symbios med omgivning. Den alstrar sin egen energi, bygger upp sig själv av material upphämtat ur jorden. Bokbeskrivningen igen: ”Det är följsamt och stillsamt och konsumerar föga i jämförelse med vad det producerar.”

Det får mig att tänka på den avslutande variant av refrängen i dödsmetalbandet Æther Realms låt Oak:

Possessor of ancient might
Knower of the ancient light
You’ve given but not received
Why would you bestow these gifts on me?

Jag återkommer ibland till det citat som tillskrivits Mäster Eckhart. Vi kan dock inte vara helt säkra emedan karln själv inte rispade ned något på papper:

Ja, träet har anlaget i sin natur att det kan bli en sten; jag säger ännu mer: den har väl förmåga att bli alla ting; det överlämnar sig åt eldens natur och förena sig med enheten och ha i evigheten ett väsen.

Evigt förnybar var det.

För mig är trädet en hemvist för allt liv. Där finns ekorrar (av någon anledning hade jag en uppstoppad sådan i mitt barnrum), kusar, kusliga ting, irrbloss, uppnäbbiga fåglar, näbbhackande fåglar, pratglada fåglar, håligheter och sådant som är ögat fördolt. Trädet, som Tassin skriver, ”avancerar i livsrummet, tänjer det sin form enligt en precis klonform, en färdig form som ändå förblir obestämd.”

bernt erikson benämnde oss cerebralapan. Kanske borde vi göra lite nytta av vår tankeförmåga. Det gör vi naturligtvis, jag hatar inte Människan, spottar inte åt våra framsteg inom många områden, men, och det är väl trots allt en sorts ytlig civilisationskritik, lite mindre närsynthet skulle inte skada.

Det är svårt att inte älska träd.

Robert Myhreld

Publicerad: 2020-06-24 00:00 / Uppdaterad: 2020-06-23 01:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8146

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?