Tänk, när det var standard att man fick sprätta boksidorna i en ny bok. Sprätta vartefter man läste eller kanske innan började för att det skulle vara avklarat. Det fanns säkert vanor kring detta. I mina gamla böcker ser jag skärytor som är nästan släta och andra som är ojämna och med revor. Någon som hade bråttom eller en dålig brevkniv?
Nu är det en sällsynthet, något som är en följd av ett ytterst medvetet beslut men kan signalera många olika saker. Det kan vara just ett sätt at knyta an till äldre litteratur, andra tider. Det kan också vara ett sätt att skapa en fördröjning och förväntan. Det gör också läsningen till en mer… fysisk handling, att inte bara bläddra utan faktiskt sprätta.
Och när det är en bok som till stor del handlar om sex och smärta – ja, då kan man få en hel del andra associationer kring såväl det orörda och jungfruliga som olika våldshandlingar.
Eller också är det bara jag. Jag bjuder på det. Och sprättar försiktigt och omsorgsfullt.
och jag böjer mig för begäret som en uppgift
Det är glest mellan raderna och mycket luft på sidorna, kanske som en motvikt till den tänkta tyngden eller densiteten i texten, där versalerna till en början får ge anslag och rytm för att sedan försvinna. Dikterna är korta men går också i varandra och berättar en historia.
trådtunna linjer mellan leken och det oåterkalleliga
Ett litet barn i en destruktiv familj, en flicka som lär sig följa mönster men också att gå emot dem, som vägrar vara allt hon ska symbolisera men samtidigt fastnar i något annat som också kan skada. Den fria sexualiteten blir till ett självskadebeteende där njutningen och smärtan följer varandra i en växelsång. Våldet finns hela tiden där, riktat inåt och utåt. Sökande, synd och död och de arketypiska och religiösa dikotomierna.
att öva på att döda
för dödandets skull
Det är laddade ord och bilder men det är också ojämnt. Det är lite för många hål och öppningar som det läcker och flödar ur, lite för många upprepningar av vissa ord och en ibland nästan offensiv kroppslighet. Det är titelns mörker och fukt i så många variationer att det blir tröttsamt men också skarpa formuleringar som stannar kvar
våra erfarenheter är en bruksanvisning
för alla som vill veta hur man bygger förluster
Och i min ambivalens vill jag läsa mer av Arazo Arif, se hennes språk flyga (ännu) friare.
Publicerad: 2020-06-18 00:00 / Uppdaterad: 2020-06-18 07:56
Inga kommentarer ännu
Kommentera