Vildhavre – sista brevet till pappa av Otto Gabrielsson är en stark läsning. Redan bokens omslag med fotografiet av ett litet barn som går med ryggen mot betraktaren ger mig känslor av att här handlar det om ett barn som inte blir, blivit sedd.

Boken är en brev- och dagboksroman som författaren riktar till sin far Jörn Donner. Nu hann Jörn Donner avlida i januari 2020 och boken kom ut först i april på ett finlandssvenskt förlag där även Jörn Donner och halvbrodern Rafael Donner publicerat sig. Otto Gabrielsson fick nej från ett antal förlag i Sverige.

Otto Gabrielsson föddes år 1981, medan fadern var gift med Jeanette Bonnier. Det året fick Jörn Donner två barn med två olika kvinnor. Det andra barnet, en halvsyster till Otto, avled 2017. En begravning som Jörn Donner inte ens gick på. I medierna efter hennes bortgång kallade han henne en ”lögnare och alkoholist”.

Jörn Donner hade allt som allt sex barn. Tillsammans med yngste sonen Rafael Donner (född 1990) har Jörn Donner skrivit böcker och gjort film.

Otto Gabrielsson ville skriva den här boken efter att han läst faderns kommenterar om honom och systern: ”misstag, båda två, men lever ju” i tegelstensbiografin Mammuten (2013). Otto Gabrielsson kallar sin far genomgående för ”papput”: en egoistisk variant av män som borde dö ut. Han går hårt åt sin far, både som människa och författare. Han funderar mycket över faderns ointresse för honom själv och funderar på om möjligen Donner såg sig som en spermadonator och att han faktiskt ansåg att blod är tunnare än vatten men han kunde ändå ha lämnat bort ovannämnda ord i sin biografi. Av någon sorts anständighet. Otto Gabrielsson vill ge sin personliga syn på en far som i de bästa stunderna varit en figur på reklamaffischer för Schweppes på väggen hemma i pojkrummet. Nu tar Otto Gabrielsson själv steget ut – eller in – i offentligheten på den gröna mediesavannen där Jörn Donner verkligen betade sig fet, trumpetade hög(s)t och tog för sig i mer än sex årtionden.

Hela boken genomsyras av Ottos saknad och sorg över hur han behandlats känslomässigt, mänskligt och ekonomiskt. Det fanns till exempel ett påskrivet dokument att modern Lisbeth Gabrielsson inte skulle få ställa några ekonomiska krav på Jörn Donner. Hur han hela sitt liv varit i största behov av en pappa. De sommarveckor han i yngre år fick tillbringa på Donners sommarställe framställs som veckor av ensamhet och rädsla. De bästa stunderna hade han roende i en eka som Jörn Donner fått av familjen Bonnier – nu skulle han vilja ärva den och även den Oscarstatyett som Donner fick för filmen Fanny och Alexander. Den enda som en finländare någonsin fått.

Otto Gabrielsson har mått dåligt, varit tidvist i uselt skick, gjort kontaktförsök, lusläst faderns böcker (många är faktiskt dåliga), dragits till finska fyllisar i Stockholmsnatten för att berätta att han är Donners son, mejlat och googlat fadern. Donner var en uppburen kulturman, reste världen runt och minglade än här än där; en kändis god för miljoner som ofta inte ens gav Otto sina böcker när han frågade utan till och med sade att han får köpa.

Otto Gabrielsson skriver drivet, ibland väldigt ingående och personligt men välformulerat med otaliga referenser till böcker, dikter, låtar, psykologiska teorier. Som läsare märker man att Gabrielsson är påverkad av sina psykologstudier, antagligen en hel del KBT-terapimetoder. Å andra sidan är känslorna allmängiltiga; det är inget märkvärdigt att vilja förklara sina känslor inför en förälder eller sin avundsjuka på syskon som fått en barndom med en närvarande far och fortsatt stöd in i vuxenlivet.

Sorglig läsning på många vis. Jag har själv läst en del av Jörn Donner (även av Rafael Donner) och sett, hört honom vid flera tillfällen och tyckt att han varit ett unikum. Trots att han var irriterande med sin egocentrism, sitt supande, svärande, rökande och ideligen framhävande av kontakter med Ingmar Bergman, Harry Schein, Harriet Andersson, presidenter och prominenser (ja, vi vet att du kände dem, du har berättat många gånger…) så visste han mycket. Det fanns ingen liknande kulturman i Finland som hållit på så länge i så många genrer: som författare, politiker, kritiker, filmproducent, journalist och mediepersonlighet. Nu ifrågasätter jag verkligen min egen läsning. Knappast skulle en kulturkvinna av samma kaliber – om sådana ens finns – ha intresserat lika mycket.

Otto Gabrielsson kan skriva och gör intressanta slutledningar. Jag läser med respekt. Som sagt: jag har läst hans far, hans bror och även faderns första frus böcker (Inga-Britt Wik) – nu läser jag även Otto Gabrielssons bok som en ny färg i en väv av mänskligt liv. Någon har påstått att boken har stort skvallervärde. Att Otto Gabrielsson skor sig på en känd far. Jag ser det inte så. Och om han gör det så varsågod – han är i all sin rätt.

Boken kan läsas på ett allmänmänskligt vis och ställer viktiga frågor: hur behandlar vi våra barn eller någon i beroendeställning? Vilka ord väljer vi? Redan romarna visste att orden sårar djupare än svärden. Det finns säkert lika många föräldraskap som det finns barn men ett barn väljer själv aldrig sina föräldrar.

Synd – trots allt – att Jörn Donner inte hann läsa boken som själv skrivit böcker om sin egen (okända) far. Fadern dog när Jörn Donner var två år.