Balladen om sångfåglar och ormar är den efterlängtade senaste boken i Hunger Games-världen. 12 år har gått sedan den första boken i Hunger Games-trilogin släpptes (är det bara jag som känner mig ruskigt gammal nu?) och rodde hem titeln som Dystopiernas Dystopi. I alla fall bland ungdomsböcker – när det gäller vuxenromaner sitter Atwoods Tjänarinnans berättelse säkert på dystopitronen. (Om du tycker att det är 1984 som är tidernas bästa dystopi så har du fel, men du är välkommen att argumentera för din sak i kommentarsfältet, under förutsättningen att du läst båda böckerna.) När det tillkännagavs att Collins skulle skriva en ny bok som utspelade sig i Panem (det fiktiva land som uppstått i spillrorna av Nordamerika) var det många som var förväntansfulla och nyfikna, men medan det var klart från början att det skulle röra sig om en prequel som utspelade sig 60 år innan första boken i trilogin, så var resten av detaljerna vaga. När det sedan framkom att boken skulle handla om en ung President Snow, så var det fler än jag som undrade hur intressant, eller relevant, boken skulle vara. Hur mycket behöver man veta om hur det gick till när en elak rik vit man blev en känslokall diktator?

Missförstå mig inte, jag är glad att Collins inte bestämde sig för att släppa Hunger Games-trilogin skriven ur Peetas perspektiv. (Jag tittar på dig, Stephenie Meyer. Och dig, Veronica Roth. Och dig, E.L. James. Och på alla författare som tycker att skriva om boken ur kärleksintressets perspektiv är ett härligt nytt sätt att ge ursprungsberättelsen ett nytt djup, och ett härligt nytt sätt att dra in mer pengar från fansen på.) Att skriva en uppföljare som är en föregångare (vi behöver ett svenskt ord för ”prequel”) är iochförsig ett ganska populärt fenomen, men genom att låta huvudpersonen vara ärkeskurken Snow tycker jag att Collins gjorde ett spännande val.

För att vara en prequel är Balladen om sångfåglar och ormar lysande, och jag slukade den. Varje ledig minut jag hade lade jag på att läsa den, och jag läste i allt från 10-sekunderssnuttar till 4-timmarssessioner. Jag sa till alla som ville lyssna att de måste läsa den, och för varje ny detalj jag upptäckte som hade någon signifikans i den ursprungliga trilogin så var jag tvungen att förhöra min stackars fru om hon hade kommit till den biten än, för VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR. Det där dygnet som gick mellan att jag hade läst ut den och innan resten av bekantskapskretsen kom ikapp kändes oerhört ensamt. Alla dessa nya kunskaper och ingen att dissekera dem med! Det var inte förrän jag började läsa om ursprungsböckerna som jag insåg hur platt Balladen om Sångfåglar och ormar egentligen är i jämförelse.

Balladen om sångfåglar och ormar utspelar sig tio år efter att Kapitolium vann kriget, slog ner distriktens uppror, och som straff för lidandet distrikten orsakat införde Hungerspelen. Varje år lottas en pojke och en flicka i åldrarna 12-18 från varje distrikt för att skickas till Kapitolium och tvingas att slåss mot varandra tills bara en vinnare återstår. Hunger Games skildrar Kapitolium som en glänsande stad sprängfylld av lyx, men vid tiden för de tionde hungerspelen hade Kapitolium ännu inte återhämtat sig från kriget, och hungerspelen var en primitiv bestraffning som ingen egentligen ens tittade på.

Bokens tonåriga Snow har förlorat hela sin förmögenhet under kriget, och sett sina grannar tvingas till kannibalism när svälten var som svårast, men han är fast besluten att upprätthålla illusionen om att han fortfarande är rik. Det är här jag har svårt att känna någon verklig sympati för honom. Att Snow var tvungen att överleva ett helt krig på kålsoppa, och fick lappa sina kläder istället för att köpa nya känns jobbigt när man läser om det, för att hans lidande över att ha fallit från en lyxtillvaro med kristallkronor och betjänter, som serverar mat som privata kockar lagar, är så påtaglig. Det var först efteråt som jag insåg hur mycket av Snows lidande som var självförvållat. Han ville till varje pris hålla skenet uppe och låtsas att hans familj fortfarande var lika rik som den var innan kriget, vilket orsakade massor av extra jobb och en hel del lidande. Och visst förstår jag att i en stad som Kapitolium så är status allt, men det kändes också som att Collins ville att man genom att bevittna Snows lidande skulle få större förståelse för honom och hans framtida tyranni, men istället känner jag efteråt att jag bevittnade en mansbebis böla om avsaknad av rikedom medan folk i distrikten svalt och behövde skicka sina barn till en tortyrarena där de dödade varandra.

Snow upplever att det enda sättet han kan återfå sin (rättmätiga) status är att vara mentor åt en av spelarna i Hungerspelen, men så får han den minst kreddiga kandidaten av alla: tjejen (inte ens killen!) från fattiga distrikt 12. Oförrätten! Lucy – spelaren från distrikt 12 – visar sig dock vara något alldeles särskilt, och bitvis börjar Snow rentav vackla i sin övertygelse om hur nödvändigt och rättmätigt det är att tvinga fattiga barn att mörda varandra för skojs skull.

Att följa hur primitiva Hungerspelen var från början, och vilken roll Snow hade i att förvandla dem till det stora spektakel de är när Hungerspelen-trilogin börjar är onekligen spännande, och om man är något av en Hunger Games-nörd så finns det mycket trivia att gotta ner sig i. Jag önskar bara att Collins hade skippat den obligatoriska (och mycket långsökta) romansen, och att hon hade haft med någon, vemsomhelst, som var sympatisk. Jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna, och de är inte tillräckligt intressanta för att hålla ihop utan lite sympati som klister.

De ursprungliga Hunger Games-böckerna är medryckande, genomtänkta dystopier fulla av bisarra och underbara (och vissa genomläskiga) karaktärer. Nu när jag läser om dem slås jag om och om igen av hur de inte har slutat vara relevanta, och hur välskrivna de faktiskt är. Katniss är en genomarbetad huvudkaraktär som reagerar realistiskt på sina omständigheter och får en att heja på henne trots hennes brister. Jag har läst trilogin i sin helhet kanske sex gånger, och den håller för varje omläsning. Jag tror att Balladen om Sångfåglar och Ormar ville visa ”den andra sidan”, lidandet i Kapitolium efter kriget, som skapade en hämndlystnad mot distrikten. Men istället för att ge fler dimensioner till berättelsen så kändes den plattare och som att den inte själv riktigt visste vart den var på väg förrän den kom dit. Vissa av vändningarna i boken förvånade mig, men det som ska vara det slutgiltiga avslöjandet gick så i linje med karaktären vi redan känner att det blir helt förutsägbart. Jag är inte förvånad över att pojken Corolianus Snow blev den känslokalla President Snow, han var nämligen inte särskilt mycket mer sympatisk till att börja med. Bara fattigare och några decennier yngre.

Balladen om sångfåglar och ormar lämpar sig utmärkt för spännande sommarläsning, men den lämnar inget bestående intryck. Gör er själva en tjänst och läs om trilogin i samma veva, och har ni inte läst den än så är det bannemig dags.

P.S. Tips till författare: Döp inte era karaktärer till namn som slutar på -anus. Corolianus låter som ett fisförnämt Kapotolium-namn, absolut, men det man ser är ANUS och det man hör i ljudboken är ANUS och vi på internet som diskuterar era böcker är tyvärr ofta rätt barnsliga. D.S.