Recension

: Räven
Räven Dubravka Ugrešić
2019
Albert Bonniers Förlag
5/10

Lärt och ledigt – men till leda

Utgiven 2019
ISBN 9789100174859
Sidor 309
Orginaltitel Lisica
Översättare Djordje Zarkovic
Först utgiven 2017

Om författaren

Dubravka Ugrešić, född 1949 i dåvarande Jugoslavien, är litteraturvetare, essäist och skönlitterär författare. Av politiska skäl lämnade hon sitt hemland 1993 och är numera bosatt i Amsterdam. Den ovillkorliga kapitulationens museum kom på svenska 1998. Smärtans ministerium publicerades 2005. Fyra år därefter utgavs Baba Jaga la ett ägg.

Sök efter boken

Slavisten och litteraturvetaren Dubravka Ugrešić har här fogat samman en serie essäer till en bok. De flesta texterna utforskar något litterärt mysterium. Alla snuddar de vid det mytologiska djuret räven, den listige, den undflyende, den som överlever trots allt.

Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den anses vara den sista av alla de experimentella grupperingar som uppstod under ryska revolutionen. Lärt ledsagar hon läsaren i författaren Boris Pilnjaks öden i Japan. Genomgående finns en stark drivkraft att återupprätta litteratur som medvetet osynliggjorts av 1900-talets auktoritära regimer.

(…) mina och likasinnades litterära upptäckarmödor gick hand i hand med den rättfärdiga känslan att vilja rädda texter och deras författare ur den stalinistiska glömskans käftar.

Rättfärdigt, absolut. Och angeläget! 1930-talets stalinism upphöjde några få, men avrättade femtonhundra framstående författare. Ändå tänder essäerna inte riktigt till. Om det är för alla petigt redovisade namn och detaljer, för bristen på närvarokänsla, eller kanske för det faktum att de flesta texter saknar en riktig clou…

Det är först när berättaren får ett oväntat arv som Räven blir engagerande. Författarinnan bor sedan många år i Amsterdam, men en okänd beundrande läsare har testamenterat henne en stuga på den kroatiska landsbygden. Det visar sig emellertid, precis som i sagorna, att det lilla huset redan har en invånare. Ett oväntat möte frammanar minnen från inbördeskrigets Jugoslavien.

Men annars har berättarjaget sin hemvist bland författare och akademiker i den europeiska intellektuella miljön: litteraturfestivaler, bokmässor och universitetsseminarier. Det är en ganska ensam tillvaro. Visserligen överraskar berättaren sig själv gång på gång med en öppenhet för nya möten. Sådant bör löftet om goda berättelser. Men människorna runtomkring henne är mest ytliga, påflugna och svåra att bli av med. Besvikelser, rätt och slätt.

Den leda essäförfattaren känner drabbar även läsaren.

Dubravka Ugrešić, liksom landsmaninnan Slavenka Drakulić, gav en gång världen inträngande analyser av kriget i det forna Jugoslavien. De bjöd båda nationalismen motstånd och tvingades i exil. Kanske är det denna erfarenhet som plågar berättarjaget i Räven? Man kunde önska henne någon slags befrielse från mörkret.

Vid ytterligare ett tillfälle glimmar det till, nämligen i essän ”Little Miss Footnote” om en bibliotekarie i New York som vill förbättra sin ryska. Dorothy Leuthold erbjuder sig att skjutsa ett flyktingpar genom USA i sin nya Pontiac. Det är sommaren 1941 och det äkta paret vill gärna se landet, samt fånga fjärilar. Här handlar det om Vladimir Nabokov och hans fru Vera. Dorothy Leuthold blir indragen i den stora väv av texter som kretsar kring Nabokov.

Vi är allesammans texter, vi går omkring i världen med osynliga kopior fasthäftade vid oss, med många revideringar av oss själva, vars existens, antal och innehåll vi inte har en aning om. På huden bär vi omkring på livsberättelser om andra människor som vi inte ens vet någonting om. Vi klibbar alla fast vid varandra likt genomskinliga ark med dold text, vi växer in i varandra, hemliga hyresgäster flyttar in i oss allihop, i var och en av oss, vi flyttar allesammans in i andras hus. Nabokov tycks ha haft rätt när han sa att vi alla är små delar av en megatext, fotnoter i ett väldigt, oavslutat mästerverk.

Essän är laddad med närvaro. Dess författare har starka åsikter om Vladimir Nabokov – hon tycker inte om hans mansplaining och gubbighet. Dessutom är det ett fascinerande mysterium som blottläggs, en till synes oansenlig person råkar hamna i världslitteraturen. Så snärtigt kan en räv skriva om litteratur! Tyvärr uppväger inte essän helhetsintrycket.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2020-05-27 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-26 22:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8119

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?