När Jag, En (One day) gavs ut för åtta år sedan var vi många som hänfördes, inte bara för att vi var svältfödda på kärlekshistorier med queerperspektiv, utan för att idén är så briljant. En (eller A i originalutgåvan, ett namn som inte skulle gjort sig så bra i genitivform om det översatts rakt av) är en själ som varje morgon vaknar upp i en ny kropp. Alltid inom ett visst geografiskt område och i ungefär samma ålder som En själv borde vara om man räknar dagar, men aldrig samma kropp två gånger. En av dessa dagar vaknar hen som Justin, den osympatiska pojkvännen till den enligt En alldeles förträffligt sympatiska Rhiannon. När En – efter x antal dagar och lika många kroppar – lyckas övertyga Rhiannon om att hon inte utsätts för ett prank och hon insett att man kan bli kär i en själ, oavsett hurdan kropp den har, återstår problemet: kan man ha ett förhållande med någon som ena dagen är en tjej med självmordstankar, andra dagen en kille med djup gudstro? Många fans hoppades få svar i bok två, En annan dag (Another day), men fick istället en upprepning av historien men Rhiannons perspektiv. Är det med denna avslutande del vi äntligen blir förlösta?

Mjoh. Men det är hyfsat rörigt längs vägen.

X, en annan kroppsbytare, söker kontakt med En. X har en annorlunda inställning till sin situation. Medan En försöker lämna så få spår som möjligt efter sig stannar X gärna kvar i kroppar han gillar – ”De unga, snygga vita killarna är alltid roliga att vara i. Det är de som alldeles naturligt får saker till skänks” – och passar på att förstöra relationer och leva rövare. X är ingen charmig typ, men En blir ändå förundrad och lyckas se förbi X tveksamma metoder för att få möjlighet att samtala om sina erfarenheter med någon som förstår. Detta är ett av romanens problem, eftersom En böckerna igenom varit nästan irriterande god med oklanderligt rättspatos.

Berättarperspektiven är många i denna bok och jag fastnar främst för de som låter oss förstå att det finns många kroppsbytare i världen. En av dem möter vi på dödsbädden efter 98 år i olika kroppar.

Den här kvinnan kommer att bli saknad på ett sätt som jag inte kommer att bli saknad. Den här kvinnan kommer att bli ihågkommen på ett sätt som jag inte kommer att bli ihågkommen. Att älska och bli älskad är att lämna varaktiga spår över en annars likgiltig värld. Jag måste förlita mig på att Du, Herre, vet vad jag har gjort och skänker lite värde åt mitt härjade, hoppfulla hjärta. […]
Jag har alltid undrat om jag, när min tid var ute, skulle få se alla deras liv passera revy – om alla de där människorna som jag har varit på något vi skulle återvända till mig, om jag skulle få se hur alla dessa enskilda dagar har bildat ett enskilt liv. Men nu förstår jag: De försvinner allihop. Nu är det bara jag.

Dessa perspektiv berör och väcker frågor, medan Rhiannons och i viss mån Ens kapitel är repetitiva och saktar ner tempot. Levithan har haft för stora ambitioner med boken. Han vill gärna i korthet behandla alla viktiga samhällsfrågor som finns. Trots att En har fullt upp med sitt komplicerade känsloliv hinner hen alltid reflektera över förutsättningarna hos personen hen råkar vara idag. Enda svarta eleven i klassen, en deltagare i en manifestation för jämlikhet… Det tar fokus från det unika motivets möjlighet till existentiella diskussioner. Dessa får främst ta plats i de kapitel som berättas av X, vars inställning till livet dock förblir lite av en gåta. Det framgår att hen tidigt lärde sig att de handlingar hen gjorde i någon annans kropp inte fick konsekvenser för hen själv, och därför har X fortsatt handskas vårdslöst med de käril hen lånat. Här tycker jag att Levithan missar en intressant fråga. Om ingen människa föds ond, vad gör att en själ som får pröva på många olika liv, med många olika föräldrar, ändå utvecklas till en helt igenom egoistisk och våldsam person?

Det kanske mest intressanta kapitlet utgörs av dagen som En tillbringar i kroppen hos en pojke med ADHD. I vanliga fall är det Ens röst som hörs, den anpassas inte efter personen hen råkar vara för dagen, men här konstaterar En att ”Kroppen har en större röst idag” och därefter har En inte möjlighet att agera som hen vill eftersom den hyperaktiva hjärnan styr, och den vill hellre möblera om sovrummet än maila Rhiannon. Detta väcker frågan om det finns fler diagnoser eller förutsättningar som kan hålla En utanför, men några svar ges inte.

Däremot får vi till slut något slags svar på om en kärleksrelation är möjlig för (och med) En. Det är ett fint svar, men inte ett som hade behövt 444 sidor.