Slummens provisoriska hus jämnas med marken. Tiggeri förbjuds. Stadens viceguvernör hänvisar till att Paris röjde upp slummen 1870. Paris har idag en helt annan status, så därför borde samma metod kunna prövas i Indien.

I denna del av romanen Den yttersta lyckans ministerium känns satiren väldigt nära. Den underliggande kritiken kan ändå höras när Arundhati Roy väver sin vindlande historia om ett Indien av igår och idag.

I handlingen uppträder en mängd personer. En person är hijran Anjum. Hon är en av de mer utsatta individerna men med stor uppfinningsrikedom lyckas hon samla ett osannolikt gäng människor som samarbetar för varandras bästa. Vem kunde väl ha kommit på en bättre idé än att bygga ett skjul, som senare får cementväggar och flera rum intill bårhuset. Gratis el!

En annan person är Tilo. Hon har inga biologiska föräldrar men en fostermor som ändå misstänks vara hennes biologiska mor. En av Tilos vänner reflekterar kring moderns bevekelsegrunder:

Även om det var sant att Tilo faktiskt var hennes dotter och att hon vägrade erkänna henne som sitt barn offentligt, var det i hans ögon lika sant att en kvinna i ett traditionellt samhälle som valde att leva självständigt, lät bli att gifta sig och sedan gjorde anspråk på ett barn som fötts utom äktenskapet – även om det innebar att det måste maskeras som välgörenhet och hon fick ge ut sig för att vara barnets fostermor – var det en väldigt modig kärlekshandling.

Vi lär känna Tilo genom flera människors tankar. Dels när hon är universitetsstuderande och blir vän med tre manliga studiekamrater. Dels när dessa tre män involveras i hennes liv många år senare. Alla tre är mer eller mindre förälskade i henne. Hon är helt autentisk och agerar utifrån egna drivkrafter som inte alltid följer normen. De faller platt för hennes rättframma stil och sannolikt också för att hon inte har några traditioner att förvalta.

De olika tidsplanen skildrar den politiska utvecklingen i Indien. Aggressionshandlingarna i Kashmir som letts av den indiska statsmakten under 1990-talet lägger sig men blossar upp igen tio år senare. Mer vapen delas ut till fler händer och förföriska stridslockrop viskas i fler öron. Rebellers brutalitet och säkerhetspolisers godkända handlingar blandas om varandra. Meningslösheten får inga förklaringar men författaren har en tydlig röst: krig och våld borde motas bort med alla medel. Jag blir berörd som av en sorgesång när jag läser om hur Kashmirs talangfulla läkare, ingenjörer, bönder och kockar får smak på martyrskap.

Först när de fått egna vapen, när de hade låtit fingret smeka om avtryckaren och känt den ge efter, bara en aning, när de hade vägt oddsen och kommit fram till att det var en möjlighet, först då lät de raseriet och vanäran efter decennier, århundraden av underkastelse forsa fram i sina kroppar och deras blod kokade.

Arundhati Roy har skrivit en rik och mångfacetterad berättelse som tilltalar både hjärta och hjärna. Politik som driver människor i konflikt har sedan urminnes tider en märklig dragningskraft, vilket kan kännas tröstlöst. Ändå så tycker jag mig kunna finna några ljuspunkter att stanna upp vid. Samarbete mellan människor med olika förutsättningar vinner alltmer mark. Sådant känns mycket, mycket hoppfullt.