Recension

: Byens spor: Ewald og Mai
Byens spor: Ewald og Mai Lars Saabye Christensen
2017
Cappelen Damm
7/10

Staden vid fjordens mynning

Utgiven 2017
ISBN 9788202562113
Sidor 441
Språk Bokmål

Om författaren

Fotograf: Trym Ivar Bergsmo

Lars Saabye Christensen, född 1953, debuterade med en diktsamling 1976. Genombrottet kom 1984 med romanen Beatles. 2002 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Halvbrodern.

Sök efter boken

I romanen Byens spor: Ewald og Mai får läsaren känna en familj på tre personer. Mamma Mai, pappa Ewald och sonen Jesper. De bor och verkar i Oslo Vest under de första åren efter att andra världskriget tagit slut.

Pappan har jobb på en reklamfirma vars aktuella uppdrag hänger ihop med att Oslo ska fira 900-årsjubileum. Man kan känna tidsandan med den tydligt amerikanska visionen om att allt bara kan bli bättre. Eller? När staden inviger sitt rådhus kommenterar någon att byggnaden mest liknar en brunost. Inte bara Stockholm har byggnader med ironiska smeknamn, med tanke på ”Plockepinn” (granne med Stadshuset).

I romanen finns inget brott som ska lösas, inga inre monologer som skruvar sig allt längre in i någons privata kärna. Här är enbart vardagsliv, ett liv som innehåller förtret, glädjeämnen och besvikelser. Kvinnor göre sig icke besvär på arbetsmarknaden. Möjligen kan de engagera sig i välgörenhet, vilket kvinnorna också gör. Därför får vi som läsare en inblick i Röda Korsets lokalförening. Protokoll är inlagda mellan kapitlen och här beskrivs basarer, lotterier, utflykter med gamla och ensamma samt veckorna när judiska barn kommer till den nordiska sommaren.

Under läsningen glider perspektiven nästan omärkligt från den ena personen till den andra. När någon rör sig i kvarteren speglas även människorna som korsar deras väg. Några får en allt större betydelse, såsom grannfrun – änka sedan något år tillbaka. Slaktaren är pappa till Jespers klasskamrat. Barpianisten spelar i kulisserna på Bristol, där reklambyråns anställda tillbringar kvällar i manlig gemenskap. En styvson till ägaren av bokantikvariatet bryter sig sporadiskt in i handlingen.

Figurerna riskerar att bli aningen för platta i Saabye Christensens stackatoartade stil och jag kan ibland känna en längtan efter en mer vindlande språkhantering. Men ändå växer sig skildringen i bokens andra halva. Den påvra materiella standarden är starkt närvarande och när snöblasket tränger sig in i skorna känns även mina fötter kallvåta. I den glesa trafiken på gatorna kan olyckor ske. En annan reflektion jag gör handlar om äldrevården. Att den skulle varit bättre förr är en myt.

Författaren lyckas också förmedla hur matkulturen såg ut i slutet av 1940-talet. Den var präglad dels av den korta inhemska odlingssäsongen men också av att vi faktiskt inte hade så mycket import av de grönsaker som numera dignar i matvaruaffärernas diskar.

Främst fastnar jag för porträttet av Jesper. Han är en pojke som börjar skolan och han har en viss svårighet med att föra sig enligt omgivningens förväntningar. Han har ändå tur och blir inte enbart en ensling, eftersom några människor tar sig an honom.

Visst kan vi som är svenskspråkiga läsa böcker på norska. Börja gärna med Lars Saabye Christensen, vars lättillgängliga stil kommer att göra dig mer nyfiken på vårt västra grannlands närhistoria.

Lena Nöjd

Publicerad: 2020-03-21 00:00 / Uppdaterad: 2020-03-20 22:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8052

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?