Det brukar läggas fram som någon slags universell sanning att Joyce Carol Oates egentligen borde få ett nobelpris, men att hon inte får något eftersom hon är för kommersiellt gångbar. Denna oerhört produktiva författare fortsätter att producera nya säljbara romaner år efter år, och det besynnerliga är att de faktiskt ändå fortsätter vara välskrivna, relevanta och läsvärda. Det är åtminstone så jag har tänkt, baserat på de 2-3 av hennes många böcker som jag har läst (jag räknar till ett sextiotal på hennes Wikipedia-sida, och det är bara romanerna). Efter att ha läst Mitt liv som råtta är jag inte lika säker.

Det som måste sägas är att Oates språk är fantastiskt. Gång på gång hittar jag små meningar som är så välformulerade att de alldeles på egen hand väcker en liten lyckokänsla inom mig. Som när berättarjagets familj introduceras i kapitlet ”en lycklig barndom”, genom en redogörelse av deras namn och smeknamn, och i vilka sammanhang de används:

Far kallade ofta vår mor för ’älskling’, med neutral röst. Så klanglöst, så liknöjt att man inte kunde tro att ”älskling” hade med kärlek att göra.

Oates kan verkligen berätta, det är bara det att berättelsen är så förutsägbar, och faktiskt tråkig.

Mitt liv som råtta är vad titeln antyder: en berättelse om skammen och följderna av att skvallra till polis och myndigheter. Violet blir vittne till när hennes panikslagna bröder kommer hem efter att ha misshandlat en pojke till döds. Hon ser dem tvätta bort blodet, göra rent basebollträet, och gräva ned det. Och utan att planera det eller ens kanske riktigt vilja, så berättar hon för polisen. Resten av boken är misären som följer.

Brottet i sig, och det sociala efterspelet, är nog så intressant, för att inte säga viktigt. Det rasistiska motiv som Violets bröder sannolikt har, och den rasistiska retorik som följer (bröderna antas vara falskt anklagade på grund av ”omvänd rasism”) berör frågor som är ständigt aktuella. Men själva berättelsen om Violets liv är ganska ointressant, för allt är bara elände hela tiden. Hennes bröder som hon av någon outgrundlig anledning avgudar är vidriga och utan försonande drag. Det har inte ens gått femtio sidor innan de har varit delaktiga i ett gruppövergrepp på en flicka med en intellektuell funktionsnedsättning. Sen knuffar en av dem ned Violet för en trappa så att hon håller på att spräcka skallbenet. Och det här är innan de har begått sitt fruktansvärda brott och Violet har skvallrat på någon. Men Violet älskar dem ändå.

Bröderna begår sitt brott, Violet skvallrar, blir förskjuten av sin familj, och får leva hos släktingar under tretton år. Huvuddelen av boken är berättelsen om hennes tid i exil, och om hur hon gång på gång blir utnyttjad av män i sin närhet. Receptet upprepar sig gång på gång: finns det en äldre man som visar intresse för Violet så kommer han att utnyttja henne. Matteläraren. Mosterns make. Arbetsgivaren. Det är bara en fråga om hur många kapitel det ska ta.

Man skulle kanske kunna betrakta boken som någon slags ursinnig uppgörelse med patriarkatet, men då hade det ju varit bra om det fanns lite systerskap någonstans, eller lite motstånd eller lite … någonting! Men nej, de kvinnliga karaktärerna är tysta och färglösa, och de manliga drogar Violet och fotograferar hennes livlösa kropp, eller utövar ekonomisk makt över henne, eller manipulerar henne, eller blottar sig för henne. (Det dyker upp en sympatisk pojkvän till slut, men han är rätt färglös han också.)

Genom boken fortsätter Violet hela tiden att söka efter bekräftelse från familjen som förskjutit henne, och från männen som utnyttjar henne. Med aldrig sinande naivitet väntar hon sig att det ska bli bättre. De ska förlåta henne. Hon ska få återvända till sin familj. Allt ska bli bra till slut. Hela boken är ett enda misshandelsförhållande, och visst är sådana mekanismer viktiga att förstå, men det är plågsamt tråkigt att läsa.

När Violet till slut möter en av bröderna som hon förpassat till fängelse i mer än ett decennium (jag tänker avslöja slutet på boken nu) och han verkar ha mjuknat, blivit stillsam och försynt, och det känns som att de kanske skulle kunna nå fram till varandra, som att han kanske skulle förlåta henne, så tycker hon att det är en bra idé att ta en promenad ensam med honom ut i skogen någonstans där det finns ett stup och inga vittnen. Gissa vad som händer sen? En ledtråd: det är inte någon efterlängtad försoning.

Hur språkligt eller berättartekniskt skicklig Oates än är, så kan det inte göra mig särskilt vänligt inställd till den här svadan av misär. Men jag är övertygad om att den kommer att älskas och hyllas och att folk som är mer förtjusta i elände än jag kommer att säga att Oates äntligen gjort sig förtjänt av sitt teoretiska nobelpris.