Sverige höll på att flytta sig. Det kröp ut ur skogsmörkret, det rätade sina vägar.

Kanske är Sista rompan en berättelse om att flytta. Någon är därtill tvungen, såsom den gravida dottern eller konstnären med ett grumligt förflutet.

Emellanåt stänker det av svett och könssafter. Detta som händer mellan två kroppar är en drivkraft som kan omkullkasta livsbanan för den mest välplanerade individ. Du får inte göra illa mig, viskar någon i dessa stunder. Men vad hjälper denna viskning. Livet är som bekant obarmhärtigt.

Eftersom romanens händelser utspelar sig under årtiondena mellan 1940 och 1970 belyses även omkullkastade livsbanor som rör kollektivet. Samerna som drabbades när statligt byggda vattenmagasin tömde fiskrika sjöar är ett exempel. Ett annat exempel är hur judar illvilligt drabbades av den nazistiska systematiska utrotningen.

Hillevi som jag förknippade så starkt med humanism i förra boken har inte samma vidsynthet längre, något som kan förarga för en kort stund. Men det går ju inte att förargas över att människor är människor.

Att bli gravid och känna tvånget att fly byns skvaller är omskakande för dottern utan fast partner. Hon är under många år fylld av ångestladdade tankar för att hon inte kan leva med mannen som blir far till hennes barn. Paranoian känns som en frukt av längtans brutala ovisshet. Den kraftiga pendlingen som känslorna skapar tycks ändå stabiliseras under några dagars umgänge med en sjuksköterska med vitt, stärkt förkläde. Ett steg i taget går det att föras tillbaka till verkligheten.

Läsaren får också en inblick i konstnärssjälen. En konstnärs skaparidéer stillnar aldrig och de ord som beskriver vad han vill åstadkomma blir en minst sagt surrealistisk resa. När tankarna nått bottenslammet tycks det vara en ren, kroppslig smärta som gör att man återförs till livet, filosoferar konstnären.

Ingen har ett enkelt förhållningssätt till sig själv eller sina närmaste. Det är svårt att hedra minnet av de egna förfäderna och vips har en son slumpat bort ett fjällskogskifte på över femhundra hektar med urtidsgranar, fiskesjö med öring och röding och en slingrande å med lekande fiskar. I utbyte får han trähandlarens villa med inrasat tak. Plus kontanter att betala grogg med på hotellet i Östersund.

Jag ser de blåa fjällen och den blanka sjön som kantas med mörkgröna, vispande granar. Jag hör ljudet som vinden fångar när flocken på hundra renar förflyttar sig. Du räknar dåligt, hör jag Kristin säga till mig. Min man hade tusen renar tillsammans med Aslak.

Det är inga hjältar med glänsande glorior som levt i det Sverige som närmar sig den moderna tiden. Flera känslor bubblar upp och snorgråten är pinsam som alltid. Sorgen är övertäckt och släpper aldrig taget helt. Allt är äkta författarhittepå som känns under huden. Men så kommer det där extra skiktet som handlar om alltings föränderlighet. Det som en vacker dag blir nostalgitrippar och utställningar på Jamtli (eller Nordiska museet). Människans historia.

Visste ni att Kerstin Ekman var en så här bra författare?

Ordförklaring
Rumpa, rompa
Flottningsterm för det sista virket som samlats upp och flottas utmed flottleden under säsongen. Man talade om att ”rumpan går”.