Under andra världskriget var läget för Finland skarpt. Sverige hjälpte till att organisera en flytt av finska småbarn till svenska familjer i två omgångar. Barnen for med lapp runt halsen till ett land vars språk de flesta saknade kunskaper i. Eftersom det rörde sammanlagt 70 000 barn finns ännu många minnen kvar från denna räddningsoperation.

I boken Sörjen som blev berättas om pappan som har Sverigeföräldrar och en Finlandsmamma. Hans finska pappa dör vid fronten och när pojken blir svårt sjuk ser mamman Sverige som enda möjlighet att hålla pojken vid liv. Omständigheterna gör att han med tiden rotar sig i Sverige och efter värnplikten i Finland återvänder han till den här sidan av Östersjön. Han utbildar sig till polis med arbetsplats i Göteborg, finner kärleken och bildar familj.

Finland förblir sommarlandet. Familjen besöker den biologiska mamman och berättaren, dottern Anna, leker med kusiner utan att kunna det finska språket. Hon upplever en intensiv känsla under dessa somrar. Hon känner sig sedd. Det är som att Finland kan ge något särskilt.

När berättaren blir vuxen växer frågor kring identiteten. I detta sökande frågar hon sin pappa hur han känner sig EGENTLIGEN? Hon agerar som hade hon ett förstoringsglas med sig och ger läsaren exempel på en vrång pappa som vägrar att älta det som varit.

Trots att pappans minnen från barndomens uppbrott blir vakuumförpackade, fortsätter dottern processen. Hon iakttar pappans tafatta kramar med den biologiska mamman och den biologiska brodern Leevi. I luften hänger orden som svårligen låter sig yttras. Regelbundna återseenden innebär också slitsamma avsked. Varje gång resorna över Östersjön sker, blir det tydligt hur den splittrade familjen behöver varandra för att dela ett odelat liv, det liv som de aldrig fick leva tillsammans.

Anna är oerhört trogen det egna sökandet och de egna frågorna. INGEN ska få hindra henne att borra ner sig i släkthistorien, trots pappans ovilja att se sig själv som en drabbad person. I sökandet blänker generationernas och familjernas strävan efter att återfå en känslobalans. Också de brev som skickades mellan fosterfamiljens mamma och den biologiska mamman vittnar om hur måna mammorna är att krigsbarnet ska skonas från våldsamma extrapappor.

Släktens öden påverkar Anna starkt och medför terapi i vuxen ålder – de svenska skolbarnens mobbning var också en bidragande orsak. I yrket som skådespelare och sedermera som konstnärlig ledare hämtar hon inspiration ur den egna släkthistorien. Hon uppför pjäsen Fosterlandet som behandlar temat Sverigefinnar med krigsbarnsföräldrar. Den blir en succé och spelas i flera svenska städer och även i Finland.

Den täta prosan är skriven med glöd och berättelsen är fylld av personliga ordval. Att pausa läsningen kan rekommenderas, för på det känslomässiga planet är skildringen både djup och arbetsam.

Familjen Takanens släkt på fyra generationer innehåller hårda förluster men också flammande kärlek. Hemlängtan är fint beskrivet: ”hemlängtan är en längtan som ingen kan stoppa, en speciell längtan som bestämmer över människors öden.” Romanen lotsar läsaren in i en färgstark upplevelse av att två länders sammansmältning kan vara helt naturlig.