Får jag sörja en plats som aldrig har varit min? Den frågan ställer sig Elin Anna Labba i inledningen till den här boken om 1900-talets tvångsförflyttningar av renskötande samer i Sverige. Det är också en fråga som i hög grad kommer att genomsyra boken i grunden.

För ett sekel sedan började den svenska staten alltså att tvångsförflytta renskötande samer. Bakgrunden var att Norge hade blivit en egen nation i början av 1900-talet, och den norska staten gjorde anspråk på marker som sedan urminnes tid hade bebotts och brukats delar av året av samer (vilka andra delar av året var bosatta och verkade inom Sveriges gränser). I ett avtal mellan den svenska och norska staten kom man överens om att begränsa antalet renar som fick flyttas över gränsen från Sverige till Norge. Den svenska staten hade nu att försöka efterleva detta avtal. Problemet var att det i delar av Sápmi, framförallt i trakterna av Karesuando, helt enkelt fanns för många renar för att det skulle gå att föda dem alla, nu när de norska betesmarkerna inte längre var tillgängliga under delar av året. Då föddes idéen om att försöka flytta delar av den samiska befolkningen längre söderut, och det är just om dessa flyttningar – och hur samerna själva upplevde dem – som den här boken handlar.

Inledningsvis försökte de statliga svenska lappfogdarna att övertala samiska familjer att flytta frivilligt. Man lockade exempelvis med löften om att den som kom först också kunde få välja marker. Ett löfte som inte skulle hållas, skulle det visa sig, eftersom det redan bodde andra renskötande samer i de områden dit Karesuando-samerna flyttades, och de inte alltid var villiga att släppa in nykomlingar hur som helst. Lappfogdarna utlovade också hjälp finansiellt och logistiskt med att flytta såväl de samiska familjerna som renar – även det ett löfte som långt ifrån alltid efterlevdes. När inte sådana löften räckte för att få tillräckligt många samer att flytta söderut så började man från lappfogdarnas sida också att använda sig av olika tvångsmedel. Man utfärdade exempelvis höga böter för de samer som visade sig skyldiga till att ha överträtt bestämmelserna om att ha korsat den norska gränsen. Och i de fall inte ens det räckte för att förmå trilskande samer att flytta så hotade man exempelvis med att tvångsslakta familjens samtliga renar – och därmed effektivt beröva dem hela deras levebröd.

Elin Anna Labba har genomfört (och samlat andras) intervjuer med många av de som drabbades av de här tvångsförflyttningarna, liksom med deras barn, där de får berätta om effekterna ur sitt eget perspektiv. Här finns också jojker och dikter om tvångsförflyttningarna och deras konsekvenser. Flyttningarna kunde i vissa fall innebära djupa tragedier – kanske framförallt i form av splittrade familjer, därför att man inte alltid hade möjlighet att ta med sig alla barn på den långa flytten. Många gånger kapades i praktiken även banden med andra släktingar och vänner. Att flytta innebar vidare att samefamiljerna förlorade kontakten med sina traditionella marker – därav Labbas inledande fråga om man får sörja en plats som aldrig varit ens egen. För många samiska familjer innebar också flytten en betydande ekonomisk kostnad, eftersom renar kom bort eller dog under själva flytten, utöver de bötesbelopp som många samiska familjer ålades. Den flyttningsersättning som betalades ut från svenska statens sida upplevdes sällan eller aldrig som rättvis kompensation. Eftersom man från den svenska statens sida samtidigt bedrev en politik om att ”lapp skall vara lapp”, så hindrades samerna som flyttade till råga på allt från att bygga allt för moderna och avancerade bostäder när de väl hade flyttat.

Det här är ett strålande exempel på en mörk historia berättad underifrån, från de drabbades perspektiv. Labba lyckas med detta grepp göra historien både högst levande och mycket mänsklig. Att boken dessutom är vackert formgiven, och rikligt illustrerad med fotografier på några av de människor den handlar om gör det ju hela än bättre. Det enda tråkiga är att läsare (inklusive undertecknad) som inte förstår samiska inte kan förstå de (oöversatta) samiska dikter eller jojker som finns med, liksom en del av de specifika termer på samiska som vävs in i skildringen.

I sin helhet är det här obligatorisk läsning för den som är intresserad av svenska historia. Men det borde också vara obligatorisk läsning för många svenska politiker (inte minst alla de som vurmar om Sveriges påstått fornstora dagar).