Jag vet faktiskt inte hur jag ska läsa den här boken. Andra recensenter tycks vara lyriska (jag läser bara rubriker och ögnar ingresser, eftersom jag inte vill låta mig påverkas alltför mycket) men själv känner jag mest förvirring.

[…] en roman som är en skoningslös undersökning av vad det är att vara moder och kvinna, madonna och kropp.

En frustrerad småbarnsmamma som flyr vardagen genom kronisk otrohet. Många års anteckningar från depressioner och tillfälliga jobb, terapi och en gnutta psykisk misshandel, antydningar om familjemönster som går igen, detaljerade sexskildringar och ett flirtande med verklighetens författare, eller bilden av henne.

Lite senare bryter du kontakten efter att ha läst utkastet till den här boken.

Jag vet inte. Skoningslöst mot vem? Ett jäkligt torftigt kvinnoskap är det. Eller kanske autofiktionens förbannelse, att om alla ändå läser det som skrivs som självbiografiskt kan författaren lika gärna dra det till sin spets.

Jag har fått svar från förläggaren på förlaget. Madonna är hardcore och oförsonlig och helt opassande. Vidrigt naken och under bältet. Jag har talat med alla kvinnor här på redaktionen och INGEN känner igen sig i förlossningsscenen. Vi kan inte ge ut Madonna. Vi måste prata om det här! Kukar och fittor och spermasprut i gommen…Herregud!!!

Jag svarar och ber att den litterära chefen också ska läsa.

Och jag undrar om det inte är ett önsketänkande mer än något verkligt, drömmen om att skaka om också de rutinerade läsarna (förlossningsscenen uppfattar jag för övrigt som ytterst igenkännbar).

Varför är jag så avig och missunnsam? Varför kan jag inte bara stämma in i kören? För samtidigt kan hon ju skriva. Hon kan mana fram stämningar med några få ord, dissekera känslor med precision.

Om jag bestämmer mig för att läsa det mer som fantasier och som de där brottstyckena? Om det är mentala utbrytningsförsök? Då blir hon mer relaterbar för mig. Det är inte samma vägar mina tankar skulle ta men jag kan ändå följa dem.

Och då kan jag samtidigt se brännande ögonblick som är fångade på kornet. Hur ett förhållande inte blir som det var tänkt, hur man började ta fram fel sidor hos varandra. Tillfället då man plötsligt ser sig själv – där har vi skoningslösheten, kanske.

Åren som går. Ett halvt liv, kanske. Självinsikten som långsamt tar över, lugnet som tycks komma med åldern och stillar oron, den kroppsliga och den själsliga. Är det kanske en vacker försoningsberättelse när allt kommer omkring?

Vad är det för identifikation jag kräver, egentligen? Men ju mer jag funderar på Madonna, desto fler goda sidor ser jag.

Det var inte en bok för mig eller också var det kanske precis just det.

Jag vet inte hur du kommer att läsa den här boken.