Så hamnade jag i en värld där lägdorna grönskar på sommaren men ligger gömda under djupa lager av snö på vintern. Här är myltan lika med guld och hästen mumsar ur tornistern. Mannen på kärran har inte haft en läpphejare på hela tiden sen resan började.

Hillevi är utbildad barnmorska från Uppsala. Med ungdomlig dådkraft och viljestyrka söker hon en tjänst i jämtländsk glesbygd och får den! Fosterföräldrarna har försökt att hejda henne men den behärskade borgerskapsluften i akademiska Uppsala är inte syrerik nog för Hillevi.

Guds barmhärtighet är den första delen i trilogin av Kerstin Ekman som har samlingsnamnet Vargskinnet. Händelserna utspelar sig främst under de två kommande årtiondena efter att Hillevi anländer till bygden år 1916.

I berättarstrukturen ingår ytterligare två personer. Läsaren hoppar via fosterbarnet Kristin/Risten till modern tid när skogsbrukets tungt lastade timmerbilar far förbi på vägen. Den andra personen är fjortonårige Elis, som Hillevi möter i samband med en förlossning. Han är hårt utsatt i en mansdominerad familj och väljer att fly till grannlandet Norge. Ur hans hand skapas naturtrogna teckningar och i hans bröst finns konstnärslängtan.

I romanen träder ett glesbygds-Sverige fram med åtta årstider. Det småborgerliga och fina maneret krockar med lokala sedvänjor. Skvallret flödar mellan lokalborna. Det är sammankittande men också farligt, eftersom det kan spåra ur och skapa en rädsla för ”de andra”.

Dom är djur, sa hon. Inget annat.

Penningen är makt. Antalet renar är makt. Våld är makt. Men maktförhållanden kan kastas omkull.

Naturen formar platsen som formar människorna. Den inflyttade omformas men också den infödda. Människans anknytning till platsen är nyansrikt gestaltad i en växelverkan mellan människan, vinden, fjällen och sjöarna. En människa iakttar himlen men blir också iakttagen tillbaka. Det är som att himlen iakttar själen.

Ekmans berättelse har ett starkt budskap om att ingen kan bestämma vem som har rätt till en plats. Det spelar ingen roll om du är inflyttad eller infödd. En plats blir hemma om den förenar det förgångna, det som är nu och det som komma skall.

Det är fantastiskt att läsa om en kvinna som inte nöjer sig med att bli fru enligt tidens normer. I den starka Hillevi förenas egna reflektioner med fysiska aktiviteter. Hon är drivande och ingen omgivning med mossig moral kan hindra hennes strövtåg eller skidåkande. Helt oakademiskt bidrar hon med en humanism i lokalsamhället. Som en representant för talesättet ”Handlingar säger mer än ord” tar hon sig an livet i all sin storhet.

De naturlyriska avsnitten kontrasteras med en svärta som visar en medvetenhet om människans litenhet. Insikten fyller Kristin/Risten:

Vattnet leker i dag. Småvågor, solskimmer. Jorden är i alla fall grön och den bär människan, tänker jag. Och så stänger jag av radion. Luftens alla lager, de kalla och de varma, de torra och de fuktiga, de djupa kallstråken i sjöarna, det glittrande ytvattnet, fjällen och myrarna med sina solfläckar, sina små täcken av guld, alla är de vänliga mot människan i dag. Ljuset som knappt bländar av sitt sken om natten, mörkret som ska komma, som sannerligen ska komma, och morgonen och aftonen och lövet och gräsen och skogen och djuren som går därinne, alla är levande och vänligt stämda. Jorden bär människan och hon går lätt på marken.
Men jag vet ju att jorden hotar henne också.

”Men jag vet ju att jorden hotar henne också.” Orden får fäste och fortsätter att eka i tankarna långt efter att boken tagit slut.