När poliserna kommer och hämtar hennes pappa vet Elin att han kommer dö. I hela hennes liv har han hållit henne isolerad på grund av hennes åkomma: Beröringen. Alla som Elin rör vid hud mot hud dör om de kommer längre än trettio meter bort från henne. Det var vad som hände Elins mamma. Och nu, hennes pappa.

Självklart tror ingen på henne. De finner en annan förklaring på vad som hände pappan och placerar henne i fosterhem. Sexton år gammal ska Elin för första gången ut i samhället, trängas i matsalar och på bussar. Hon får panik över risken att råka nudda någon, men är i övrigt förvånansvärt lättanpassad med tanke på att hon varit instängd med sin far hela sitt liv. Åtminstone en liten släng av Stockholmssyndromet kunde Gustav Tegby gett henne, men hans bakgrund som dramaturg märks tydligt i att han satsat mer på att hålla läsarens intresse uppe med action och dramatiska vändningar. Det lyckas han med. Epitetet bladvändare är inte malplacerat här.

Så småningom kommer Elin i kontakt med en grupp människor som inte bara tror på henne: de är övertygade om att Beröringen har ett högre syfte. Här slarvas den etiska diskussionen kring huruvida det är rätt att ta farliga personer av daga bort litegrann. Jag menar inte att Elin skulle reflekterat kring om hon ifall tidsmaskiner fanns skulle resa tillbaka och klappa Hitler på kinden, men jag hade gärna sett att en eller annan biljakt strukits till förmån för Elins inre resa.

Liksom Elin hålls läsaren länge i ovisshet kring vad som egentligen är sant. Är detta magisk realism eller en skildring av riktigt lyckad hjärntvätt? Som läsare kan jag aldrig känna mig trygg i att min tolkning av situationen stämmer. Berättelsen uppmanar en att släppa taget och bara åka med på resan. Förklaringen kommer sent och tempot dit är högt, vilket medför att det först efter att jag slagit ihop boken och hunnit pusta ut lite väcks en hel del frågetecken. Det gör mig kluven i mitt omdöme. Jag blev för all del vansinnigt underhållen, men när jag väl fått svaret på gåtan är det de mer jordnära frågorna jag fastnar vid. Till exempel hur man får en så lojal vän att hen efter bara några veckors vänskap riskerar livet för ens skull trots att man orsakat blodvite hos vederbörande?

Jag önskar att Tegby lagt mer omsorg vid karaktärsutvecklingarna och stannat upp vid hur vi berör varandra på ett annat plan än det fysiska. Han har dock hittat helt rätt ton för den tonåriga målgruppen och det skulle inte förvåna mig om Beröringen utvecklas vidare för rörligt media. Där skulle berättelsen troligen komma mer till sin rätta.