Jag erkänner. Jag är kass på kvinnliga tonsättare. Ett par av mina bekanta är mycket aktiva i KVAST (Kvinnlig Anhopning Av Svenska Tonsättare) men själv fortsätter jag glatt sjunga samma gamla Bach-Brahms-Händel-Mozart och andra mäns alster om det inte dyker upp något enstaka stycke i min kyrkokör.

Å andra sidan – när jag för ett par år sedan var på en konsert med nyskriven körmusik var det absolut bästa verket skrivet av en kvinna (det var 1783 av Kristin Boussard, remember her name). Manlig dominans av gammal vana men öppenhet för något annat.

Och jag erkänner: jag har bara hört enstaka stycken av såväl Fanny Mendelssohn som Clara Schumann. Jag skulle inte kunna nynna några fraser ens, trots att jag kan romanser av deras bror respektive äkta man (”Hexenlied”! ”Widmung”!) utantill sedan åratal (decennium!).

Alltså börjar jag läsa om Fanny Mendelssohn utan andra kunskaper om henne än ytterst vaga. Att hon fanns ja, att hon var en skicklig pianist ja, att hon komponerade ja, men annars?

Och så dyker jag in i något som handlar om det dubbla (tredubbla?) förtrycket, för bortsett från alla nackdelar könet medför har hon också fötts in i den sämsta samhällsklassen för att gå emot strömmen och därtill är hon judinna.

Jag tycker att det är intressant hur mycket utrymme judarnas historia i Tyskland ges. Hur utanförskap och förföljelse varit så dominerande att endast några få lyckats bryta igenom det. Hur privilegier andra sett som självklara förnekats dem om och om igen. Och hur detta fortgår i det undanskymda. Osmakliga citat ur dåtidens recensioner som samtidigt klingar nästan nutida i sin retorik. Göra skillnad på folk och folk. Jo, jag tackar.

Så där ges en kulturell bakgrund men det är ändå könet som verkligen ska ställa henne i skuggan. I begynnelsen är det Fanny som spelar och senare även den yngre brodern Felix. Syster och bror spelar tillsammans, skriver musik tillsammans och för en dialog bortom orden också när de befinner sig långt ifrån varandra. Den lyckliga barndomen innan deras vägar måste skiljas åt, eller snarare, hon måste ta ett steg tillbaka.

Vem inspirerade vem? Vem härmade vem? Vem vann den inbördes tävlan? Det är svårt med upprättelse halvtannat sekel efteråt, omöjligt att säkert besvara frågorna. Men klart är ju att Fanny inte gavs samma förutsättningar som Felix, att hon såväl komponerade som framförde musik snarare trots än tack vare andra. Det handlar om andra tider, andra seder men samtidigt fanns det människor runt omkring henne som såg och hörde, som hade vett att uppskatta och bidra; modern som själv gjort en liknande resa och maken Wilhelm som insåg vad musiken betydde för henne.

De utgör en märklig treenighet – Fanny, Felix och Wilhelm. I ett brev finns Fannys påbud till sin blivande make:

Du måste älska honom utan ände, mellan oss tre måste allt vara rätt och harmoniskt och sant – då kommer jag inte att ha några bekymmer i denna värld. Om ni verkligen älskar varandra så kommer jag att vara nöjd med min relation till er båda.

Och hans svar:

Så din kärlek kommer inte att delas mellan oss; vi kommer båda att få den i sin helhet, och vi tre blir en spegling av enighet.

Det är en annan syn än nutidens på såväl äktenskap, vänskap och romantik som erotik och efter döden vilar hon mellan dem. Under en sten mellan två kors.

För det är ju just det. Hon relateras hela tiden till männen i sin omgivning. Så sällan får hon stiga fram och bara vara Fanny. Här görs det ändå ett seriöst försök och jag tycker mycket om den här sortens personliga biografi där författaren visserligen låter läsaren träda in i en verklig persons tankar och känsloliv men samtidigt med ödmjukhet och utan tvärsäkerhet. Det blir levande men också respektfullt.

Sedan läser jag Anna-Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi och tänker att dessa kvinnor med femtio år emellan sig nog hade haft en hel del att tala med varandra om. Om ihärdigheten och viljan, om styrkan i och behovet av att uttrycka sig, att förmedla något.

Jag blir omväxlande sorgsen och arg medan jag läser, både för Fannys skull och för hur saker upprepar sig.